Syskonen Sigrid och Toste är elva år idag. Vi minns hur det var den enda soliga dagen den sommaren 1989. Men det blev stormigt värre...

Mor Hanna fick problem med värkeriet och vi drog till veterinärkliniken för hjälp. Klockan 18.00 föddes Sigrid, vid liv men ganska slapp. Därpå följde två döda som vet.assistenten förgäves jobbade hårt med.

"Tre döda" summerade jag då och bröt ihop. Assistenten hann precis trösta mig lite innan den siste kom. Fullt ös. Han sparkade och boxades redan inne i fostersäcken innan den landat på golvet och har så fortsatt livet igenom.

När Toste väl var född fick man liv i Sigrid som legat på sparlåga. Glucos på tungan. Båda valparna illvrålade hela vägen hem. Hanna stod hysterisk i passagerarsätet fram med händerna på instrumentbrädan och skrek… ÄR VI INTE HEMMA SNART! Hon kunde inte koncentrera sig på valparna som låg där bak och skrek. Jag körde och grät. Var allmänt ur balans. Allt var fel.

Väl hemma hade Hanna eftervärkar och mjölkstockning och bäddade oroligt så att valparna vispade omkring. Ingen av dem hade diat ordentligt innan morgonen grydde och jag var i upplösning. De hade bara fått druvsockerlösning. Jag gick uttröttad och hysterisk upp till Husbonden… "Nu går det åt helvete!". Hanna följde med, struntade demonstrativt i valparna och la sig i våra sängar och somnade lugnt.

Då tog Husbonden över. Tog med Hanna till valparna och då… diade de första gången. Puh. Hanna hade tydligen mått bra av den där lilla pausen från bebisarna vilka dittills bara inneburit känslostormar för henne. Från den stunden diades och tvättades det bra trots att mor hade feber och värkar i två dygn.

Fy vad jobbigt det var. Inget jag tänker uppleva igen. Undra på att man har speciella känslor för båda, och särskilt lilla Sigrid som återuppstod.

Bild ovan från dagens kalas med Sigrid i förgrunden, Toste ligger, den brune är Ulrik.

Bild t.h Toste och Sigrid som välfödda puppisar 3-4 veckor gamla.