Leendet dröjer sig ännu kvar... Jag blir så himla lycklig av Anne på Grönkulla. Äntligen kom hon i repris. Vår stora favorit. Fast vi missade början denna gång. Husbonden hittade henne av en slump och bums satt vi där i tv-soffan och log. Och log… och log. Och snyftade (jag). Den tv-serien har vi verkligen saknat.

Många i vår ålder känner ju Anne Shirley, den 11-åriga barnhemsflickan som kommer till ett kärleksfullt hem på landsbygden hos Marilla Cuthbert och hennes bror Matthew. Allt utspelas på den idylliskt vackra Prince Edward Island i Kanada. Åtskilliga tonårsflickor växte upp med den älskade boken som skrevs för hundra år sen av Lucy Maud Montgomery. Boken följdes av fler och man kan läsa om Anne långt upp i vuxen ålder. Eller se på tv, som vi. Filmerna gjordes 1985, 1987 och 2000.

Vår första bekantskap med Anne skedde genom tv-rutan för kanske tio år sen. Ty, när jag var i "rätt" ålder var det bara hästar som gällde. (Hade då en annan favorit – Jill, ett minst lika gott föredöme som Anne. Skrev i bloggen om Jill HÄR.)

Men det ska vara den serien där Anne spelas av Megan Follows och ingen annan. Den har fått en Emmy. Megan är som klippt och skuren i rollen. Precis som Inger Johansson i Pippi Långstrump som bara ÄR Pippi.

Ååh, Grönkullafilmen är så snäll och så rar och gullig så man blir alldeles varm om hjärtat. Just sådana berättelser behövs i dessa tider. Lilla Huset är alldeles saligt. Anne är begåvad och rolig, poetisk och klok, löser problem med sin positiva livssyn och tillit och ser "besläktade själar" i sina vänner.  En riktig lyckosaga. Lämplig för alla åldrar.

Och den finns på dvd. Yes!! Sökte på nätet just nu och fann tre separata tv-filmer eller en box med alla i. Den ska vi bara ha!