En KRAM vidarebefordras härmed till bloggens alla besökare och snälla kommentatorer (…). Kram var nämligen inloggningslösen just denna gång. Ibland får slumpen till det. Andra bokstavskombinationer som helt nyligen poppat upp i ansiktet på mig är: NURD och ARSE. Men jag tar alls inte åt mig av detta.

Samhällsdebattens ord för dagen är för övrigt ENTREPRENÖRIELL, skapat av Bäverkvinnan förstås (och medierna fnissade). Det handlade om Saab som äntligen ska tas om hand av bilmärket Koenigsegg. Entreprenörskap har ju Maudan tjatat om länge. När jag tänker på byggen där någon har totalentreprenad betyder det oftast att denne hyr in andra företag som utför jobbet…hehe.

Kommentariatet (härligt ord) trodde inte att Koenigsegg kan få fram de pengar som behövs för att utveckla Saab. Ägaren till detta lyxbilmärke hade tydligen sagt att ”det ordnar sig …nog”. Hoppas jag verkligen att det gör. Det räcker kanske med en mindre bilmarknad – i Sverige. Svenska bilar åt svensken. Skulle inte det vara bra nog?

Varför måste man bli större än störst? Personligen tror jag att Saab före GM-tiden hade hybris. Gäller även Volvo. Det var så hialöst märkvärdigt och man skulle ut och konkurrera på världsmarknaden, kan veta. Växte ur kostymen och skulle hjälpas fram av GM och Ford. Jojo. Så gick det med det.Kanske, kanske… kan Saab (och Volvo) stämma ner tonen lite. Rätta mun efter matsäcken.

 Här ska putsas, här ska fejas, under vingen ska det sprejas...

Fåglarnas toalettbestyr tar stor del av deras dag. Det gäller att hålla fjäderdräkten i god trim för att stå ut med både värme och kyla och så att vingarna bär som de ska. Kanarier duschar flera gånger om dagen och efteråt ska varje fjäder torkas och läggas till rätta. Stilarna äro många, och experimenten med kameran fortsätter.

- Är det detta som kallas för magrutor?

 Mmmm, så gott när man själv får leta upp maten på grenarna. Det är kö till upphängda äpplen och apelsiner.

Sagolikt roliga färger på kanarierna i år. De håller på att färga ut nu och alla tidiga noteringar om deras färger och tecken måste kompletteras. Hinner knappt med. Man vill ju ha lite koll på vem som är vem.

Sådärja. Nu är nya kameran i bruk. Installationsmanualen för mjukvaran var däremot obrukbar. Tur att man har lite datorvana för den var inte bra. Nöjd med bilderna fast jag inte vet riktigt vad jag gör. Men man lär sig väl...

Två nya lessonpojkar har klivit ur holken i dagarna. De tyr sig till varann och prövar olika sittplatser. Hur go'a som helst. 

Nu gäller det att fota medan löven hänger kvar. 189 bilder tagna i kanarievoljären idag. Har redigerat så ögonen går i kors.

Gårdagen bjöd på utflykt. Precis före avfärden tornade svarta moln upp sig över skogen och åskan gick rejält. Inte kul att åka hemifrån då, kan jag säga. Vi väntade in i det sista och bad grannen hålla vakt för att nå oss på mobilerna om krisen skulle vara ett faktum. Ingen ringde.

Att komma till kusten från detta åskvädersinland var som att landa på en annan planet. Solen tittade fram och det blev en fin eftermiddag på detta Hemma-hos-möte med fågelföreningen. Trevligt med samvaro och inspiration då mötet även omfattade besök på två väldigt vackra fågelanläggningar i Ljungskile med vaktlar och pyttesmå finkar. Kameran stannade hemma, men bilder på de vackra finkarna kan ses hos Jenny HÄR.

Så små finkar, en del inte mycket större än kolibrier, är avsevärt mindre än våra kanarier och inte lika framfusiga. De fladdrar mjukt som små fjärilar, nästan ljudlöst och har små blygsamma läten. Mycket trevliga och något helt annat än när våra kraftfulla risfåglar busar med varann. Voljärerna var inredda med levande vegetation, barrträd, valnötsträd och annat, väldigt pyssligt och fint. Så långt har vi verkligen inte kommit ännu. I våra voljärer växer endast gräs, maskrosor och sånt.

Bland trevligt folk får man sig alltid nåt kul till livs. Denna gång en variant på den där om rumpan bak…

”Hur man vänder sig så har man rumpan bak.Utom när man tar av byxorna för då kommer rumpan fram.”

Nu höll det på att bli så igen...

Sommartid är räddningstid för små paddor som tagit sig in i fågelvoljärerna och sen inte hittar ut.  Bloggens trogna besökare minns kanske hur det var för den här lille dummingen som klämt fast sig i nätet förra året och kom varken fram eller tillbaka. Så här efteråt är det faktiskt bara roligt. Då hade vi ett litet sjå med att pilla loss den med dubbelhakor och allt.

Dagens lilla paddunge hade inte fastnat ännu och togs lätt med fiskhåven.

---------------------

Även stora paddor går bet i voljärerna. De är tydligen inte programmerade för nät. En som inte behövde pillas loss var den som hade grävt sig in till en tidigare voljär på gaveln. Jag blev rent förskräckt när Jättepaddan Orvar hängde på nätet och inte kom ihåg var han kunde komma ut.

Han klättrade och klättrade med långa sega steg i slow motion upp på nätet för att hoppas hitta ett hål. Medan jag hämtade bortskaffningsredskap hann han att trilla ner och påbörja ny klättring. Han var sååå trött. Vem vet hur många sådana klättringar han gjort.

Kinafatet var på tal häromdagen. Sagt och gjort, nu skulle det förevigas. På logen i en amerikakoffert invirat i ett tjockt täcke ligger nämligen "Kinafatet". Pappa har hört om detta hela sitt liv utan att bli säker på hur det kom i släktens ägo. Hans farmor och faster vårdade klenoden ömt. Således gick det i arv via farfar till pappa och nu ligger ansvaret på mig. 

Vi slöto oss därmed till att anfadern och kofferdisjömannen, även benämnd ”Ostindiefararen” (1798-1868), Anders Björk (ISMM = inte släkt med moderaten) har haft ett finger med i spelet. Han ligger i egen grav med stor sten i hemmaförsamlingen Släp där även vår gamla familjegrav ligger ett stycke ifrån. Märkvärdig, denna där...

Efter lång tid i koffertens innersta rum har fatet på nytt sett dagens ljus. Inte är det vackert, i skicket menar jag. Skamfilat och sprucket. Vet inte om jag gitter få det bedömt. Man har ju hört på Antikrundan att det är många sådana i omlopp. 

På baksidan står TONQUIN J.CN.CS i ett målat emblem. Det kan således härröra från Tonquin i södra Vietnam, känt som Cochinkina i Indokinesiska Unionen.

Namnet Tonquin förekommer också på ett gammalt fartyg berest av astorianerna, en blandad grupp av pälshandlare, före detta militärer och upptäcksresande som genomförde två expeditioner i Amerika.

Oavsett detta är det egendomligt att fatets bakre mitt har en relief som föreställer ett ankare och namnet LONDON ingjutet. Här blir man tveksam. Vadan och varthän? Kanske ska vi bara kasta bort det…?