Förra inlägget om den gamla journalisttiden fick minnena att ramla över mig. Det var då man fotade i svartvitt och framkallade filmerna själv.

Det var stress. Ibland kom man tillbaka från nåt jobb lagom för att hinna framkalla rullen, välja bild och ta bilen till bussen för att slänga på kuvertet med bilder till huvudredaktionen. Same procedure every day. Då och då missade man bussen och fick köra till Grannbyn, två mil i raketfart för att passa bussen där. Lyckades inte detta blev det till att köra in bilderna själv, sex mil. Sen sex mil tillbaka och skriva klart artikeln, ständigt övertid.

En gång var jag störtsäker på att passa bussen. Hade nyss ringt Fröken Ur och hade exakt tid. För jag skulle för en gångs skull INTE ha övertid. Nåt viktigt på gång. Men… bussen hade stuckit. TRE minuter för tidigt. Jag blev helförbannad (låg tröskel) och satte iväg efter bussen som inte passat turlistan! Jakt över Slätten!

När jag väl kom ifatt och förbi bussen, hängandes på tutan, bromsade jag in och ställde mig på tvären över vägen, stegade fram till bussen som stannat och talade med HÖG röst in i den öppnade dörren om vad klockan var och vikten av att passa turlistan och lämnade kuvertet. Särdeles nöjd med att slippa övertid den dagen. Sedermera fick jag erfara att det var många personer jag kände på bussen…

… är en utmaning för alla fotografer. Bilden som tas med till nästa möte med fotoklubben är nästan vald. Har två-tre favoriter av nio utskrivna egna bilder. De är tagna av kompaktkameran. Jag säger kameran, för numera behöver man inte kunna mycket teknik för att få bra bilder.

Annat var det med bilden som läggs ut här, från 1981. Den är INTE alls tagen av mig. Återkommer till detta…

När jag jobbade som journalist för drygt 20 år sen var det svartvitt som gällde. Manuellt, välja tid och bländare själv. Vi lokalredaktörer klarade oss nätt och jämnt med enkla kunskaper. Yrkesfotograferna jobbade på huvudredaktionen och kunde i mörkrummet göra underverk med halvtaskiga bilder om vi tabbat oss nån gång.

Hade en gång ynnesten att se en av dem i arbete. Att jag jobbade som nattvakt på Byns Stora Industri hade inspirerat redaktören så till den grad att det skulle göras NATTreportage. Man skickade Den Bäste för här skulle bli NATTbilder. En upplevelse. Han visste exakt hur han skulle göra.

Denna bild togs i totalt mörker och även det klarar moderna digitalkameror idag. Men inte på den tiden.

Här jobbades med öppen slutare. Fotografen sprang i mörkret in i intilliggande rum. Väktaren (min kollega) ställdes ut i den svarta korridoren med sin ficklampa i vissa sekunder. Fotografen brände av en blixt inifrån rummet. In med väktaren och hans ficklampa i mörkret medan fotografen kutade in i nästa rum och brände av en blixt till. Allt som hände i kolsvarta mörkret registrerades inte på filmen, bara det som blev upplyst.

Det är detta som syns på bilden som svag belysning bakom och på väktaren samt på väggen till vänster om honom. Man ser blixtskenen som reflekterades i taket. Ficklampans reflexer i vägg och golv skötte resten. Det kallar jag proffsfoto. Tyvärr gör detta inskannade tidningsurklipp från mitt reportage inte bilden full rättvisa, men man ser ändå de uppnådda effekterna.

Bilderna togs av Sven Ljunggren, hoppas jag minns rätt, på SkLT.