Först kom hela traktens svalor i flock. Sen sågs en silverpil i luften. Sen DONG i fågelvoljären...

Våra fåglar lyfte med ett dån för att i samlad trupp söka skydd inne eller i voljärens mörkaste hörn. Allt blev tyst i burarna. Kanarierna hängde på nätet. Lessons satt blickstilla och låtsades vara gröna löv.

Allt blev tyst i naturen. Bara nymferna skrek inomhus där de hade middagsvila. De uppfattade från sin skyddade vrå att det var ett hökslag.

Men vi har ett FORT, som någon sa. Ett fort som motstår allraminst en örn. Stabila stolpar. Dubbla nät, ett kraftigt innerst mot fåglarna. Ett extra nät fem cm utanför det andra, så att höken inte ska kunna nå skräckslagna fåglar som hänger på nätet. Utanpå detta ett löst fladdrande bärnät för att höken inte ska vilja sitta där. De aktar sig för fladdrande nät. Är rädda för att fastna, sägs det.

Denna gång tog det nog en kvart innan fågelsången tog fart igen. Både i voljären och i naturen. Småfinkar och lessons hämtade sig småningom. Nymferna gick inte ut mer denna dagen..

Vi lever alltså med hök som en realitet och är inte paranoida. Inte konstigt att vi skapat oss ett fort. Våra fåglar ska känna sig trygga.

Jag glömmer aldrig vårt första hökslag. En skräckupplevelse för både mig och fåglarna. Höken slog och slog och slog mot nätet innan jag fattade vad som hände. Vad jag fann i voljären kan läsas HÄR. Det var då vi förlorade Lennart.