En av pappas vänner begravdes i dag och vi var där. En stor begravning med Byns mått mätt, med minst 150 personer från när och fjärran. Bara avskedet tog en timma när alla i tur och ordning gick fram till kistan.

En fin begravning av en omtyckt lärarinna, även känd som Sagotanten. Efter pensioneringen har hon nämligen läst sagor på dagis samt besökt äldre och läst för dem. Bland dem som tog ett sista farväl fanns många kolleger, gamla elever och föräldrar.

Något som förvånade var mängden svarta kläder. Jag trodde bruket med svarta kläder var borta, men här var alla mer eller mindre svartklädda. Min ljusbruna mockajacka såg riktigt skrikig ut.

----------------- 

Ja, nu är man tydligen i den åldern...

Bara veckan innan jordfästes ännu en av våra bekanta vars urna kommer att placeras i columbariet på avlägsen ort. Ett sällsynt bruk för vår By där vi oftast bara väljer mellan urnlundar och minneslundar och föralldel fortfarande många kistbegravningar.

Wikipedia bekräftade min tanke om ordet Columbarium; en offentlig lagring av askurnor med små urnskåp ovanpå och bredvid varandra.

Sådana rum ligger ofta i anslutning till kyrkor eller kan vara delar av ett mausoleum.

Ordet kommer från det latinska columba för duva. Ursprungligen betydde  columbarium duvslag. Man förstår liknelsen och bilderna visar hur vackert det kan vara.