Denna gamla slagdänga (med Östen Warnebring och Lill Lindfors) ringde till i skallen när jag såg de båda nymfsyskonen tillsammans i romerska ringarna. Båda två befinner sig i klassiskt gam-stadium med sina kala huvuden och allmänna tufsighet. Bedrövligt att skåda, men så går det när mor och far kastar ut dem för tidigt.

Föräldrarna Pärlvit och Mellis hade otur i början och fick sitta overksamma när övriga nymfer i flocken häckade. Och sen… när det väl lyckades fick de bråttom. På’t igen bara. Fem nya ägg som ska ruvas.. och ut med ungarna!  Inte vackra, men de är fulsöta på nåt sätt. Och klarar sig bra. Det blir folk av dem också.

Royal Suite har fått veranda! Eller vad ska man säga. Det är verkligen dags för några bilder på den nya voljären med utsikt över fiskdammen. Ja… ny och ny förresten… den har varit i bruk i ett par månader nu. Sprinklern är provad och befunnen godkänd. Nymferna vände nästan ut och in på sig i den sköna vattendimman och nickade gillande. Och gjorde stora ögon när de för första gången kunde titta på våra enorma koi-karpar i dammen, stora som mindre ubåtar.

När alla holkar togs ner efter lyckad häckning började risfåglarna gå ut mer och mer. Nu är flocken ute nästan hela dagarna, frossar på maskrosorna, klänger i vad som är kvar av äppelträdet, trängs på gräddhyllan (bild nedan) gnabbas och hoppar bock över varann samt har vågat doppa sig i det nya djupa badkaret! Det är mer än vad risfåglarna i den andra voljären har vågat. Så det så.

Men just denna underbara kväll, i kvällssvalkan efter den varmaste dagen hittills, måste alla fåglar vara inne.

Bonden sprutar just i denna stund gift på åkrarna som omger Lilla Huset. Man kan aldrig vara för säker. Schysst att han talar om i förväg. Det var inte lätt att övertyga fåglarna om det bästa för deras hälsa. Men det är rätt hygglig temp i Fågelhuset också. Jalusier dämpar inkommande solvärme.

Uppländsk vallört, en sällsynt tålig och envis rackare.

Husbonden har förgäves sökt utrota den under ett tiotal år, men här står den igen. Och blommar som om inget har hänt. Den både vacker och trevlig, det är inte det. Men den förökar sig enormt, man kan inte ge den fria händer. Egentligen är jag svag för såna här överlevare så i den här kampen håller jag på vallörten och har vädjat om att behålla åtminstone en liten del.

Förökas från frö (spridda av myror), med sticklingar eller genom delning. Självsprider sig snabbt genom utlöpare. De vissna bladen är rika på kväve och mineraler och kan användas som gödsel och i komposter. Blommorna ger stora mängder nektar och också lite pollen som samlas av bin.

Uppländsk vallört (Symphytum × uplandicum) är en hybrid i familjen strävbladiga växter mellan fodervallört (S. aperum) och äkta vallört (S. officinale). Namnet fick den av att den upptäcktes först i Uppland. Blommorna (juni-augusti) är violetta - röda som vallört eller blå som fodervallört. Rätt vanlig på kulturmark.