Så har man firat i dagarna tre… Det känns lite märkvärdigare att fylla 60 än 50. Det gör det. Och är det… Det är dessvärre inte allom givet att uppnå den åldern alls. Så är det.

Så nog är det värt att fira, trots allt. Annars har jag aldrig varit så noga med födelsedagar. Knappt velat bli uppmärksammad alls, faktiskt. Nu är det annorlunda. Och kul om någon kommer ihåg en. Vilket inte alls är självklart, det heller. Och blommor älskar jag, särskilt snittblommor. Därtill känns det som om man uppnått ett visst mått av visdom. Trots allt.

70 tror jag på nåt sätt att jag inte får uppleva, eller åtminstone inte så värst mycket mer än det. Jag menar… livets lotteri och så vidare… Visst vill jag. Det är inte det. Men vi bestämmer inte det själva, och... det finns så väldigt många sjukdomar och elände man kan drabbas av så det känns som en besvärlig labyrint. Och tur har jag aldrig haft. Så… jag skulle i alla fall bli väldigt förvånad.

Men nu var det 60, ja. Smörgåstårta, blomster, blommogram, trevliga besök, present, sång på telefon och annan uppvaktning i bloggen (trots timeouten). Tackar för detta!

--------------

Bilden: Lille lesson Karl XIV Johan som blygt tittar fram ur mossan, nyligen utkliven ur holken. Det röda bakom är rönnbär – inte blod;-)