Dagens Stora Eftersök gav ett roligt fynd; åtskilliga läroböcker från min utbildning till verktygsmakare. En jättehög. Där var böcker om verktyg för klippning, pressning, bockning, om jiggar och fixturer, formverktyg för plast och gnistberabetning. Kära nån vad mycket man kunde. Mindes nu att jag faktiskt tillverkat kugghjul (bilden). Som fungerade. Ett fasligt räknande på vinklar var det.

Men dessa böcker slängs nu. På annat ställe har jag redan sparat andra böcker till minne. Man kan inte samla på allt, man måste gå vidare i livet.

-----------

Suck. Det jag EGENTLIGEN sökte efter misslyckades. Efter en månads eskalerande sug efter mina gamla diabilder tog jag mig i kragen och startade Stora Eftersöket. Hade väl ett hundratal gamla bilder monterade i plastramar och prydligt placerade i stabelbara boxar. Senast jag såg boxarna var när vi röjde ur förrådet för att skapa fågelrummet 2005. Sen är dom puts väck…

Påbörjade ett metodiskt sökande. Grundligt trevade jag mig fram i garderobens innersta vrår, kände på varje pryl. Tyghögar, skor, gamla tidningar, tröjor som inte används… herregud vad mycket som ska röjas till sommaren. Men inga boxar. Alla skåp och lådor i Lilla Huset granskades. Inget resultat. Retfullt! Gick vidare till Loftet i fågelhuset. Borta. Till och med garaget kollades. Har jag varit så sinnesförvirrad att jag slängt dem? Har de blivit kastade av misstag? Ingen vet.

Har nu nått insikten att jag inte vet var jag ska leta. Bäst att låta bli. Man kan ju inte bli manisk. Väldigt tråkigt är det. Där fanns gamla bilder på mig, mamma och pappa, finfina bilder på älgar från Hunneberg och inte minst englandsbilderna! Men, men… är dom borta så är dom.

Sommaren 2009 ska bli ett Röjningens År i Lilla Huset. Det är bestämt sen tidigare. Tills dess släpper jag projektet. Då kanske dom bara dyker upp av en slump. Så är det ju ibland.

Åhej, vad det gick undan… Den Vilda Bebin kastade sig ut när jag skulle se efter om dom fortfarande var tre i boet. Den fångades på golvet för snabbt återförande i boet men nej (!) det gick han inte med på. Han sprattlade å det värsta och fick igång sina syskon. Och vips var Tuvalisas tre ungar ute ur boet för att aldrig mer gå tillbaka.

De var kolossalt spralliga så det var nog i precis rätt tid. Dom kutade omkring och tog sig upp på grenar… yiiip, yiiip… ropandes på mamma. Hoppade som grodor när mamma kom… heltaggade, så att matningen fick vänta. Dom var så uppskruvade att det var stört omöjligt. Så företagsamma kanarieungar har vi aldrig haft förut.

Namnet på den vilde gav sig självt… Vilda Bebin. Han (nederst på bild ovan) går dessutom lätt att känna igen på den skäckiga färgen, beige på bröstet, vit på magen och vita vingkanter. En sådan har vi aldrig fått förut. Syskonen får väl hela Sprakfålen och Sprallan eller nåt sånt.

När Helmuts lille Solo (till höger) som varit ensam i boet fick se detta spektakel blev även han på hugget. Han fick lång svanhals och kikade ut över bokanten på vad som tilldrog sig på golvet. Reste sig upp och steppade på kanten, han hängde ut och plupp… där kom även han med en liten duns på golvet. Då blev det en väldig fart på alla mammor och pappor som undrade om det var deras ungar som kommit ut. Gretchen och Grit skulle prompt fram och titta liksom Grynet. Helmut som håller på att bygga nytt såg att det var hennes unge men överlät bestyren åt pappa Bruno.

Så nu är det fritt fram för Annagreta att ta över Helmuts bo. Hennes första häckning misslyckades ju men hon verkar ha hämtat sig nu för i ett par dagar har hon släpat in material och provlegat ihop med Helmuts lille Solo. Vid sista kollen i kväll låg alla ungarna tillsammans i ett hörn på golvet.