Nostalgikväll... Väntar på filmen om Brigitte Bardot. Min gamla idol från tonårstiden. Det är konstigt… jag var aldrig särskilt svag för vare sig smink, plutmunnar, långa naglar eller tillgjorda poserande fruntimmer på bild. Egentligen tvärtom. Men vissa förlät jag av något skäl. Brigitte Bardot var en av dem. Det var väl det där rågblonda håret jag ville ha.

I tonåren var jag mer åt det hästiga slaget, av naturen tyvärr försedd med råttgrått hår, till råga på allt självstripigt vilket i värsta finnpuberteten blev allt fetare och därmed allt gråare. Icke helt ointresserad av mitt yttre skaffade jag mig vissa förebilder. Brigitte Bardot var i ropet då.

Således fick mamma färga mitt hår. Nice & Easy hette produkten som skulle förändra mitt liv. Rågblont skulle det vara, och blev så efter några färgningar. Resultatet beror ju på vilken färg man har under så att säga. Fast vågigare blev det inte. Samma raka babykvalitet livet igenom, men under färgningen blev det torrare och kanske lite luftigare. Det var faktiskt trevligt.

Så här blev det när det var som bäst. Sen blev det allt vitare eftersom underlaget var ljusare för varje färgning. Till slut var det platinavitt och såg på foton ut som ett hål i papperet. Efter tio års färgande var jag trött på att kämpa mot naturen. Som nybliven farmare kunde man ju inte se ut så där. Experimentet var över.
Som minne köpte jag en skiva med BB där hon bl.a sjunger Harley Davidson, Le Soleil och Contact. Riktigt bra faktiskt.

En annan idol är Dolly Parton, det mest konstgjorda man kan tänka sig. Utanpå. Men vilken musikalisk begåvning! Henne tog jag tidigt till mitt hjärta. Njöt storligen av showen som tv sände helt nyligen.