Charlotte Kalla vann välförtjänt Jerringpriset vid årets idrottsgala. Det har man ju liksom känt på sig. Vi glömmer väl aldrig den rysansvärda spurten vid Tour de Ski 2007/2008 som har rullat på tv om och om igen. Jag ryser varje gång. För detta vann hon ju också priset för Årets Prestation.

Men hur mycket svenska folket och jag än älskar henne och den oförglömliga spurten kan Jerringpriset aldrig bli rättvist. Hon är ju så ung, Tour de Ski var hennes genombrott som senior och det kan aldrig jämföras med andra som hållit på i åratal.

Ta Rolf-Göran Bengtsson. Jag ville så gärna att han skulle vinna. Rolf-Göran fick äntligen efter många, många år på elitnivå i hästhoppning till det med OS-silver i år. Han har hållit på sen SM-gulden i fälttävlan på ponny 1977 då han var 15 år. Det är skillnad. Det var verkligen dags för honom!

Kalla kan inte heller jämföras med de enorma framgångarna som skytten Jonas Jacobsson som deltagit i alla Paralympiska spel sen 1980 och erövrat 27 paralympiska medaljer, varav 16 guld. Det är också skillnad. Så fick han också Svenska Dagbladets bragdguld.

Den flerfaldige guldmedaljören i paralympics simmaren Anders Olsson är också otrolig. Vilken annan icke handikappad kan alls jämföra sig med dessa bedrifter.

Men… det kan inte hjälpas. Jerringpriset är inte rättvist och ska väl inte vara det. Det handlar om svenska folkets känslor och vem tänker förnuftigt när man är kär. Folket älskar sina idrottsflickor och trots OS-fallet kom Susanna Kallur tvåa i årets omröstning till Jerringpriset trots att hon vann det 2006.

Fakta om Kallur hos Wikipedia ses HÄR.

Foto: Petr Novàk, Wikipedia bild.

Ja förlåt, jag blir bara så till mig över en tv-serie från UR. Nu får en större tv-publik möjlighet att se denna UNDERBARA serie. I TRETTON avsnitt. Tisdagar SVT2 22.55 och repris SVT1 fredagar 9.30 50 minuter var gång, intressanta och njutbara tv-stunder under hela våren. Ja, jag bänkar mig i morgon kväll. Den saken är klar. Tänker inte missa ett enda ett av dem.

Resan börjar i Vietnam och går så sakta och lugnt genom länder, byar och städer vi annars aldrig får se. Enligt de avsnitt jag såg i höstas på Kunskapskanalen tuffar tåget i sakta mak ungefär som våra gammeldars tåg i Sverige när man fortfarande hann uppleva det som passerades. Då räknade jag hästar och kor mellan Göteborg och Uddevalla när vi åkte till mormor.

"På sina ställen verkar tiden stå stilla medan utvecklingen mot ett modernare samhälle på andra ställen går med en rasande fart. Vi reser genom de fem stora religionernas födelseplatser och många historiska platser som är helt okända för västvärlden," enligt SVT.

Den handlar om globalisering, religion och konflikter och människornas försök att bevara sin egen unika kultur, tradition och religion.

Denna serie kommer nog aldrig ut på webben på grund av upphovsrättsliga regler. Så löd förklaringen när jag frågade i november utan att veta att det skulle bli en chans till.

Här är länken till UR:s info om varje avsnitt:

EN TÅGRESA FRÅN ÖST

På väg till fotvård och vårdcentral med inte alltför gott om tid hämtades pengar i Bankomaten. Brukar ta ut 800 kronor för kontantutgifter, resten sköts med kort. Dunk, dunk, dunk, dunk… sa maskineriet och ut kom en jäkla massa femhundringar. Va fasen…!!

Det var 8000 spänn! "Om detta inte står på uttagslappen snor jag alltihop"… hann Mitt Sämre Jag att tänka. Suck… drömmen gick i kras lika snart som den uppstod. Det stod 8000 på lappen. Hade väl knappat in en nolla för mycket då.

Fort in på banken för omedelbar insättning, tiden var knapp. Hade minsann inte lust att länsa kontot så. Men tänk… om apparaten ändå kunde gjort ett fel…

Sedan jag började cykla på Den Tyste är livet lätt krampartat. Å nattetid utspelas märkliga scener i Lilla Huset. Alltid är det på natten!

Och när det händer är det bråttom… akta sig, den hund som då ligger ovanpå mig. Upp som en raket, haltande och stönande tills den hopdragna muskeln sträcks ut och lindring erhålls. Det är ibland komplicerade historier med stenhårt motstånd. Är det detta som kallas muskler av stål… hehe ;-)

Ibland är det som förgjort. Man klättrar på väggarna, hänger i trappan och intar de mest egendomliga kroppsställningar. Hur trött man än är går det inte att lägga sig genast, då händer det igen. Upp och kämpa bara…

Alla muskler som aktiverats vid cyklandet drabbas. Vader, vrister, smalben och tår krampar. "Sendrag", säger Husbonden med bestämdhet. "Kramp", svarar jag. När tårna står åt alla håll saknar ordet betydelse.

När vad och fot drar ihop sig samtidigt är det kris. Då lägger jag händerna i snedtaket för att med armkraft trycka ner hälen mot golvet. Knepigast är när vrist och framsidan smalbenet krampar. Man kan inte stå upprätt, inte gå, inte sitta eller ligga… Läget är låst. Bäst har hittills varit att luta ryggen mot en vägg så att vristen får en lätt lutning bakåt samtidigt som foten vrids en aning i sidled. Invecklat.

Vägen till styrka och kondition är …krampaktig ;-)