Nu är Gammelhunden senil. Tre dagars kvällsrastningar i trädgården har urartat till ett enda gloende och skällande in i ett av husgrundens katthål. "Men där finns ju inget", har Sigrid Polis intygat. Hon har förstås varit där och konstaterat att hålet är stendött. Nu går hon inte ens dit längre. Men Den Gamle står där och gapar uppfordrande… vov…vov…vov. Tittar sig omkring för att få hjälp.

Vi låtsas som det regnar men han är enveten av bara den. Han bara håller på sådär halvhjärtat typ "jamen, det MÅSTE vara nåt där". Länge. Till slut ger vi upp och hämtar honom i alla fall. Han är ju döv också, ingen idé att ropa.

Jag tror att han en gång såg skuggan av en fladdrande markisväv just där och trodde att "något" smet in. Men det är omöjligt på grund av nät. Så nu har allt Lillegubben fel. Undrar när fixeringen släpper?

Prinsessan på ärten behövde madrasser i legio, för mig räcker en kudde. Nötandet på Den Nye Tyste har blivit kännbart. Är mer motiverad än nånsin så lite ömhet får inte stoppa vad som nu påbörjats.

Morgonvikten är äntligen tillbaka under 74 kg. Med skammens rodnad kan detta tillstås nu när jag fått distans till den hemska viktökning julen medfört. En kväll frampå nyåret vägde jag 76 kg…! Va…! För mycket stillasittande och choklad hade i ett enda slag fört mig ett år tillbaka i tiden. Attans… allt kämpande plötsligt förgäves.

Isig vind och väg hindrade mig att åtgärda saken. Tack vare motionscykeln är återställaren påbörjad. Ett kilo kvar att återerövra. Nu är vädret underbart igen men det hade inte hjälpt ett dugg. Med kvarliggande tjock is på grusvägarna blir vandraren fånge i eget hus. Under trampandet med en arbetspuls vida överstigande de vanliga promenaderna räcks nu lång näsa åt isvägen genom fönstret.