Tämligen utmattad efter ännu en dag med fjärilar i magen. En ytterst kompetent kompis hjälpte till med jobbigt telefonsamtal och vips var en presumtiv bedragare tillbaka från semestern (!) och på tårna (!) från mobiltelefon! Surrade hit och dit men lovade ordna allt. Fjärilarna fladdrade bort för en stund. Låter lovande, men… inget är klart förrän det är klart.

-------------

Sen följde nobelfestligheter resten av dagen. Först prisutdelning och sen middag… där sorlet lät som en strid fors. Och en underhållning som inte var i vår smak. Det är den sällan. I höjd med desserten tröttnade vi och kikade på "dysterheterna" i andra kanalen. Återvänder kanske till dansen om den inte är slut.

Vi känner en som inte lämnar soffan förrän allt är genomlevt. Har också hört att många sitter uppklädda hemma och skålar med kungligheterna och annat "fint" folk. Lilla Husets invånare nöjer sig med att titta. Brukar inte följa litteraturpriset med någon större entusiasm men det finns undantag. Till exempel 1997 års pristagare Dario Fo. Glömmer aldrig hans livfulla föredrag om en stad som rasade ner i vattnet. Folk skrattade så dom vred sig.

Årets pristagare Jean-Marie Gustav Le Clezio var ännu ett lysande undantag. Inte minst efter den underbara intervjun i svt2 härom kvällen, vackert klippt och i härlig miljö på Mauritius. Kan ses HÄR och rekommenderas.

Ett lika fantastiskt program sågs en annan kväll om 2006 års litteraturpristagare Orhan Pamuk, ses HÄR. Nobelkunskaper testar den smarte HÄR.

Först av allt vill jag tacka för den award bloggen fått från Erika med motiveringen:

Tusen tack Erika, jättegulligt, sådant värmer - framför allt i dagar som dessa.

----- 

Tyvärr orkar jag just nu inte leta fram ytterligare sju bloggar att dela den vidare till, så som villkoret var sagt. För övrigt vet jag minst tjugo bloggar som kunde vara värda en utmärkelse. Sånt hinner jag inte med ens i normala fall och nu är verkligen fel tid. Ska förklara…

Lilla Huset tycks vara utsatt för bedrägeri och de senaste dagarna har inte varit andra lika. Lilla Huset har nämligen köpt ett kassaskåp som numera går under namnet "f-nskåpet" och som det nu ser ut riskerar vi att få betala detta två gånger. Sådana skåp är dyra som de är, så Lilla Huset mår för närvarande mycket illa. Nu är även goda råd dyra.

Bedragaren in spe är på semester och allt har gått i stå innan vi får klarhet i vad som sker. Mail har skickats, rekommenderade brev med mottagningsbevis likaså, krav har bestridits, vänner har satts på spåren och ingen vet hur detta slutar. Själv har jag gått på luft i fyra dagar, dvs. matlusten är borta och hjärtat går på högvarv.

Detaljer kan vi återkomma till när saker och ting klarnar. Vaknade just nu efter felaktig sovställning i tv-soffan med huvudvärk och ömhet både här och där. Höll på att slå ihjäl mig på farstutrappan i natthalkan innan Husbonden spred ut fågelsand (skitbra) därstädes. Fantasin för blogginlägg är som bortblåst. Undra på det... just nu överträffas denna av verkligheten så det räcker.

Idag kom delar av Lilla Husets minimala julpynt fram.

Längtade såå efter min älskade GRISFAMILJ, dvs. galten och tre suggor med var sina kultingar. Gruppen har i år utökats med de två ettåringarna som i mitten pustar ut efter lek. De har funnits i huset länge. Nu fick de äntligen komma till familjegemenskapen i höet på Stora Brödfatet.

Att just denna familj kom till oss är ett litet mirakel. Skulle köpa en present till någon och letade i hyllorna hos Byns Välsorterade Lanthandel. Så fort jag får syn på en gris är jag såld. Jag fastnade i den där hyllan. Där fanns såväl galten som de tre suggorna och ingen var den andra lik. Jag kunde bara inte välja. Ingen av dem ville jag vara utan. Jag hade redan en idé om arrangemanget i brödfatet. Hur det gick med den tänkta presenten minns jag bara vagt.

Vid brödfatet kan jag sitta och titta länge, länge. De är så söta, välgjorda och naturtrogna att man riktigt hör hur de grymtar och prasslar i höet. Så barnslig är jag. Väninnan också. Är det bara kvinnor som har sån fantasi? Girls Just Want to Have Fun...

Hursomhelst passar de extra bra i huset med mitt förflutna som smågrisuppfödare. Jag hade på 70-talet som mest tre suggor i stallet. Men ingen galt, den fick vi åka till. Storyn om modersuggan Elin finns i bloggen sedan tidigare, läs HÄR.

Således löpte jag linan fullt ut och fick fram JULKRUBBAN också. Här ska bli stämning. Krubban köptes i sin helhet för några år sen och är väl nåt billigt tjossan. Helst vill jag ha en riktigt välgjord krubba med lite större figurer. Lite svårt att hitta när man aldrig är ute i julhandeln. Denna är inget märkvärdig men fyller sin funktion… tills vidare. Det är tanken som räknas.

Fast grisestian kanske också är något av en julkrubba. Någon av smånassarna kanske är en liten Jesus... vem vet. Nä, jag hädar icke! Grisar är ljuvliga varelser. Ja, så här tokigt kan det bli när inloggningskoden till bloggen idag var "jezu". Sanna mina ord.

Andra advent.

Och jag har bekantat mig med Larz Kristers i tv:s Dansbandskampen. Något jag vanligen inte ser men nöden har ingen lag när Husbonden jobbar mycket. Utlämnad åt ensamhet och i brist på fantasi tröstar tv. Då dög även dansbanden. Så nu är man up-to-date på det också.

Det slog mig då att jag också var med i ett band en gång i den grå forntiden. Vi var väl 13-14 år sådar och lyssnade på Pop 63, Pop 64 och allt vad de hette. Massor av popprogram på radio var det. Det var 60-tal och ungdomsmusiken genomgick en revolution. Det bara exploderade; Searchers, Shadows, Violents, Beach Boys, Stones, Beatles, Floyd Cramer, Manfred Mann, Honeycombs… herregud…vi hade mycket att stå i. Vi diggade. Vi spelade in. Och spelade luftgitarr till transistorn.

Med egentillverkade gitarrer i papp stod vi på halkig parkett i strumplästen, sjöng och övade steg. Steg skulle det vara på den tiden. Ett namn hade vi nog, men det är borta ur minnet. Vi såg väl ut ungefär som på teckningen. Gitarrerna höll i ett par veckor. Eller så tröttnade vi ändå…

För "Girls Just Want to Have Fun" heter det ju. Så mindes jag mer dårskaper... vilket fick mig att leta fram bilderna på galenskaparna när vi roade oss i fotoautomaten.

Fann också min gamla loggbok för inspelade band. Mmmm… rena nostalgin. Klicka för större bild.

En riktig musikskatt hade jag på bandspelaren, en tandbergare med rullband och fyra spår. Fullknôkat till sista plats.

Tyvärr torkade den in under en period och när jag egenhändigt försökt smörja den var det helkört. Då slirade den istället.

Trots att den fick många år på sig att torka i värmen hjälpte det inte. Sista resan gick till sopstationen och nu har jag äntligen kommit över det.

Det "läggs" många paket i dagarna. Det är stora paket och små paket som "läggs". Regeringen lägger paket, oppositionen lägger paket. Det läggs paket i Amerika och i EU. Dessutom läggs paket från TCO och alla andra aktörer i svensk politik. Och inget av dem hamnar under granen.

Varning utfärdas för dagens gnällblogg. Det var en dag med hög stressfaktor. Under ett par timmar var jag inte att leka med. Ska här inte gå in på saken. Försöker istället lägga det bakom mig och glömma. Nu ska här kommas till ro inför natten. Men först en liten urladdning...

Nu slår skyddsombuden på Akademiska sjukhuset i Uppsala larm om läkarnas stressiga arbetsmiljö vilken lett till flera sjukdomsfall och två dödsfall (!) bland läkarna. Vad håller vi på med…?

Läkarna kan få ägna fyra timmar åt att ringa 30-50 samtal för att hitta EN plats för EN ortopedpatient. Tacka sjutton för att dom tappar fokus och blir frustrerade. Läkarna slår larm. Det behövs fler läkare som tar bladet från munnen. Att  organisationen är fel kan man räkna ut med tårna. Är detta ett privatsjukhus, undrar jag stillsamt. Varför så lång tid innan man reagerar?

Till saken hör kanske att Läkarförbundet inte vill ha fler läkare, sånt har jag hört i vårt landsting. Man menar att fler läkare skulle sänka lönerna… Snacka om att bita sig själv i svansen…

Sen kom rapporten om att cirka 1.300 matbutiker lagts ner i Sverige de senaste tio åren. Bara i år har 150 matbutiker lagt ner i Sverige och 100.000 hushåll i landet har mer än en mil till närmaste matbutik. (Siffrorna är från Glesbygdsverket.) Skulden får stormarknaderna som ligger utanför tätorterna, dit man behöver bil.

"Vi måste tillmötesgå kundernas behov och krav", säger ICAs etableringschef Lars-Ove Johansson utan att blinka. Men herregud, KUNDERNA har inte ens blivit tillfrågade! Säger jag.

Han bubblar också om en "naturlig utveckling". Där var ordet igen… UTVECKLING! Det är ju AVVECKLING. Retar mig mer och mer på alla journalister som bara rapar upp det någon sagt utan att tänka själva. Varför ställer man inte en sån där "utvecklare" inför detta faktum…?

Nä, fy attan. Vilken dag. Gläder mig dock åt att kaminen blev sotad. Läget var akut. Vi har naturligtvis glömt att ordna med saken mitt i allt annat och plötsligt rök det bara in med stanken av bränd plast. Tvärstopp. Sotarn kom med kort varsel som en räddande ängel, en svart ängel, hehe. Nu puttrar kaminen hemtrevligt igen. Stirrar in i lågorna för att gå ner i varv inför adventshelgen...

Bloggens läsare önskas en trevlig andra advent!

Lilla Husets invånare gav sig av för att shoppa i La Stada. Nä, nä, ingen julfrossa, bara sedan länge kända behov. Hade just uppbådat den lilla lust som krävdes för att lämna hemmets trygga vrå trots varningar om morgonhalka och hann precis inhandla tre behåar och nio trosor, favoritmärken allihop, innan det strulade till sig…

För att alls kunna fortsätta krävdes toabesök och något i magen. Köades för två kaffe och wienerbröd. Väl komna på plats stjälpte jag kaffe över hela mig… samt i kassen med inhandlade underkläder! Dumma mugg! Vi dricker gärna kaffe i muggar men föredrar ÖRON på dessa. Hur håller man en varm och tung kaffemugg utan öra? (Man borde stämma cafeterian för såna muggar, grrr...)

Ingen återvändo. När våt-och-kall-känslan infann sig, kaffet låg på golvet och stolen var våt travades vidare i jakten på vinterjacka till Husbonden. Gissa vad… shoppinglusten var borta! Med två våta fläckar på jeansens (tack-och-lov svarta) lår, en gigantisk fläck över hela framsidan på min tröja (tålig även den) samt vita t-skjortan under den... var lusten puts väck.

Och dambutikerna sen… det var ju evigheter sen man var anorektisk tjugoåring… att nu bara TITTA in på tunna och nätta småflickskläder, för att inte tala om provhytters speglar och avslöjande ljus, får en i vanliga fall att känna sig både stor, fet och ful. Nu blev det än värre. "Se, där går klumpedunsan som spillt ner sig".

Inte blev det bättre av att stöldlarmet tjöt när vi lämnade nästa butik och allas blickar vändes mot klumpedunsan med spillfläcken… Vi hade inte rört en pryl…!!! Expediten var van "sånt händer varje dag" och försökte hjälpa till att reda ut vad som larmat, "kanske nåt gammalt klisterlarm…". Men klumpedunsan med spillfläcken kände inte för att strippa inför allas blickar så vi tackade vänligt och drog vidare.

Husbonden fann sin jacka. Stöldlarmet pep igen. Ny vända inför publikum. Ungefär där fick jag nog.

Som tröst inköptes lille Bumbi som sände snälla blickar från sitt skåp. Blickar jag just då behövde.

Och sen HEM… för tvätt av både ett och annat medan Bumbi bekantar sig med gelikarna i bokhyllan.

Det dröjer nog till nästa shoppingrunda.

Lokaltidningen ställde frågan "vilken är tidernas bästa uppfinning?" till flanörer på stan. Visst blir man ställd. Merparen av de tillfrågade gav riktigt vettiga svar. En stackars vilseförd ung man drog till med DATORN. Denne någon har absolut aldrig tvättat mattor för hand, det kan jag nästan ta gift på.

Men hur är det nu… det kanske är svårt att välja endast EN uppfinning som den BÄSTA. Om man tänker efter en stund, och det får man ju när det gäller nåt såå viktigt, vad skulle man då välja? Det finns ju mängder av uppfinningar utan vilka vi skulle stå oss rätt slätt. Man kan nog hålla på i evigheter…

tvättmaskinen, frysen, hjulet, Det skrivna ordet,
elektriciteten, telefonen, plogen, fönsterglaset,
bakugnen....osv.

Nu när Ford och GM ska sälja Volvo och Saab svider det i folksjälen.
Många av mina bekanta svarar utan betänketid "Det vore bättre om staten köpte dem". En del länder tänker så, men här i Sverige finns snart inga nationalister kvar. Förr hade vi industrimagnater som gjorde affärer för Sveriges skull. Nu tänker alla på sig själva.

Visst låter det lockande att köpa tillbaka Volvo och Saab och låta dem enbart göra bilar som folk vill ha. Inte vet jag om det är rätt med tanke på att det snart inte säljs några bilar alls. Sen tänker jag på allt fiffel och båg i politiken och undrar om inte biljättarna försöker med lite utpressning. Ja… man vet inte. Men visst önskar jag att vi hade en egen produktion inom landets gränser.

Erinrar mig att mina vänner och jag runt 1960-70-talet körde omkring med ett stort självhäftande plakat på bagageluckorna (t.v.). Det var en LRF-kampanj om jag inte minns fel och samma text förekom på jätteplakat ute på böndernas åkrar. Den frågan drivs nu inte ens av lantbrukskooperationen, dom har ju blivit globala, kan veta. Så nu vill jag istället ha en med texten t.h

-----------

För övrigt noterar jag att det gamla fina mantrat "vård-skola-omsorg" från två valrörelser tillbaka nu är utbytt till det intetsägande "forskning-och-utveckling". Vård-skola-omsorg är påtagligt och vi vet precis vad det handlar om. Men forskning… på vad? Och utveckling…? Den mådde nog ofta bäst av att gå bakåt.