… ska jag säga att min vänsterarm är ett värdelöst bihang. Som extremt högerhänt person tycker jag ofta att vänsterarmen mest hänger där till ingen nytta. Nu vet jag bättre. Idag har jag fått känna på att verkligen ha en helt förlamad arm och det… är något annat det. Vid borttagandet av armbågens slemsäck användes nervblockering i hela armen som bedövning och det var det äckligaste jag varit med om. Jag träffade för första gången ett riktigt hjärnspöke…

Klämvänlig var jag också, sa narkosskötarna som i fyrtal hängde över mig och klämde runt min axel för att hitta nerverna som skulle blockeras. Där fick jag ett kvitto på nyttan av att ha bantat 13 kilo, ty mulligare patienter är visst svårare att hitta rätt på. Ungefär då började jag ängslas för vad som skulle ske och pep ynkligt, vilket är bra för då blir dom extra snälla. Bad om ett rus för jag skulle nog börja hyperventilera annars… Tur att det snurrade i skallen när vibratorn letade rätt på nerverna för först ryckte det i axeln, och sen vinkade fingrarna i takt. Först när handen ryckte på önskvärt sätt sken dom upp i "där har vi den" och bedövade. Husbonden fick sig senare några goda skratt när jag demonstrerade.

Den kala operationssalen liknade en bilverkstad. "Det är det också", skojade dom. Och sen kom CHOCKEN…
Bredvid mig, utsträckt åt sidan, låg en arm! SOM INTE VAR MIN! Ja, det VAR ju min förstås, men ändå inte. Min hjärna menade att min arm fortfarande låg på min mage som när den bedövades. För så funkar vi, förklarade dom tröstande.
- NÄÄÄ, FY VA’ ÄCKLIGT, hojtade jag och la handen för ögonen. "Det är inte min arm", sa jag. "Detta orkar jag inte se!" Helt övertygad om att synen skulle rendera mardrömmar framöver. Så dom fick hänga över ett skynke så jag slapp se min egen slappa arm. Jag gosade ner mig i den uppvärmda britsen och fortsatte lita till min hjärna som sa att armen fortfarande låg på magen.

När armen efter en timmes operation lades tillbaka på min mage kändes den som en död hund. EN TUNG DÖD HUND. Det är rent märkligt hur tung en förlamad arm blir. Känseln var då på väg tillbaka i handen så jag klarade att hålla i den.

Precis så här upplever dom det som drabbats av förlamning, berättade personalen. Med ens blev jag tacksam för min alldeles normala vänsterarm som inte alls hänger vid sidan till ingen nytta. Den uträttar massor och jag är jätteglad för den, så det så. Och det ska bli skönt när den inflammerade slemsäcken är borta – efter två års dagliga problem.

Kan knappt koncentrera mig inför operationen i morgon. Fast det är ett så litet ingrepp… Jag får backlashar till alla tidigare operationer som gått hur bra som helst. Men nu är jag trött på operationer, hur små de än är.
Sjukresan är beställd och människan som svarade var väldigt trevlig och vi skrattade (!) tillsammans. Dom tar sig.

Undrar om operationen blir av. Har börjat få Husbondens förkylning vilket inte fick ske. Mest ont i halsen, men vem vet var gränsen går. Åker i alla fall. Och om det blir av vet man inte riktigt VAD som ska opereras… det stod inte på kallelsen!

Utgår från att det gäller armbågen, men jag har ett ärende inne för en hammartå också. Kanske blir det den…? Eller tar dom en bit tarm när dom ändå har mig inne… det är snart aktuellt med både röntgen och bentäthetsmätning. Vad ska man tro. Visst är det skitdåligt att inte notera på kallelsen vad saken gäller. Dom kanske amputerar armen… Bort hemska tanke, men man blir bekymrad när allt ska gå så fort.

På tal om fort så slog Byhålans Apotek rekord häromdagen när jag skulle hämta ut våra mediciner. Ja, vad ville du mer? Jaha, vad mer? Var det något mer? Så där höll hon på, expediten. Jagade på liksom. Och när hon inte hittade mitt paket och skulle gå ut och leta, expedieras en annan kund samtidigt…!

Man börjar tycka att det går för långt. Som av en händelse fann jag formulär för synpunkter i väntrummet på vilket jag i skarpa ordalag skrev  att Apotekets kunder är SJUKA. Och behöver omhändertas i lugn och ro. Jag skrev att det var otrevligt jäktigt nu, och föreslog att de skulle slå av på takten. Detta lilla Apotek har ju en begränsad kundkrets och den blir inte större för att de stressar.

--------------------

För övrigt duschades nymferna i dag och blev så himla glada. Dom vred sig och bugade och öppnade varje fjäder på kroppen för att få in fukten. Detta var efterlängtat. Dom kan ju inte gå ut ännu och få regnet naturligt.

Använde en liten tryckbehållare med stril och dom kom sättandes i full fart. Tre fyllningar fick göras innan de var nöjda och golvet vått.

Har jobbat hela kvällen med uppdateringar av hemsidan, man kommer ständigt på nya grejer. Fick en hygglig lösning på gästboken - det blev en...HOLK, hehe. Gamla kunskaper blir som nya, och alltid finns det folk att fråga om hjälp... någonstans. Och kära nån, nu hittar Googles till sidan också. Ja store tid, vad man roar sig.

Det där med hemsida har jag drömt om i många år men alltid har något kommit emellan. Att jag kunde kliva ur utbrändheten till slut och få till den känns som en pånyttfödelse. Men skadan sitter i, om det händer för mycket runt mig samtidigt får jag sätta mig i ett hörn och vänta tills det går över, typ.

Husbonden är sjuk och sitter i tv-soffan och hostar och nyser: "attjo, attjo, attjo, prosit". Gud hjälpe mig så man slipper detta. Ska äntligen på operation till fredag med armbågen. Den inflammerade slemsäcken sedan två år tillbaka ska äntligen bort. På tiden, för nu värker den också. Nu får ingen jäkla sjukdom sätta stopp för detta.

Men tänk... jag får inte reda på vilken tid det blir förrän på EFTERMIDDAGEN dagen före. Vad ska Samresor säga då, tro? De som alltid är så griniga i vanliga fall. Sen hotar kliniken med att dom inte vet vilken bedövning det blir och ska ha mig till att fasta för säkerhets skull - ifall det blir narkos. Jag som mår så illa av fasta, får huvudvärk direkt.

"Men jag har blivit lovad lokalbedövning", protesterade jag.

"Det är inte samma läkare nu!", svarade dom då.

Jamen, man tar väl inte till narkos när det inte behövs! Tänker jag.

- Nänänä, jag har ätit, vetdu, ska jag säga. Jag har ju blivit lovad lokalbedövning.

Undrar om man är så redig...? Vi svenskar är alldeles för lydiga.

Men jag undrar allt vad Samresor ska säga... Får jag höra på något vis att de sitter i Moldavien och svarar exploderar jag i örat på vederbörande. Ja, så var det ju för nån färdtjänst här i landet helt nyss. I Moldavien...!!!! Hur galen får mänskligheten lov att bli? Jäkla vinsttänkande!

Här är det klirr i kassan trots finanskris och lågkonjunktur.
Guldpengarna i aspens topp rasslar behagfullt mot hösthimlen.
Och snart regnar det manna från skyn, ty naturen är gratis.

Marsvinens vinterhö är bärgat.

Hö är en känslig historia och expertpanelens kännarminer obetalbara. Fjolårets hö som kändes fint från början visade sig snart innehålla maskrosor som fröade och annat ogräs som dammade och vete sjutton om inte loftets miljoner malar kom därifrån också. Vi har aldrig haft mal där förut. Fram på vårkanten var höet dammigare än dammigast och skitjobbigt för alla berörda.

Vårdtagarna vägrade och jag mådde illa av att servera sämre hö. Inte mögligt eller så, bara inte bra nog.

Sommarens skörd var inget vidare. Hur skulle det gå för våra inneboende? Köpte nyligen tio balar av årets skörd på samma gård i ren desperation. Det var kanske välbärgat nån gång i somras men doften fanns inte och produkten höll inte för expertpanelens utlåtande. Med kännarmin rynkades det på näsan och ratades. Matte blev ännu mer desperat.

Ringde en gård där vi köpt några år tidigare. Hämtade en bal som test och det var så vackert; grönt och doftande. Det får bära eller brista… detta MÅSTE de äta av… tänkte jag. Och se, höet fann äntligen nåd hos kännarna. Höhöhö, skrattade kanaljerna och myste ikapp;-)

Bums iväg för inköp av sju hårdpressade balar till. Innan hästägarna skulle köpa det. Vi hade tur med vädret för regnet höll upp under färden både dit och hem, samt under uppbärandet på loftet. Precis när vi fått in bil och släpkärra vräkte det ner igen. Lyckat.

Det ska nu bli mysigt att se dem tumla runt i det goa höet och lyssna till prasslet om vinterkvällarna. Hö är basföda för marsvin och mycket viktigt för deras hälsa. Får ringa återbud till en tredje gård som jag hade på kroken ifall, ifall. 

 

Besöket hos bilprovningen var mindre lyckat. En tvåa. Nåt med kraftfördelningen av bromsarna mellan fram och bak. Låter komplicerat. Tur det finns skickliga reparatörer på orten. Uschligt att behöva lägga en avgift till på ombesiktningen också. "Det är billigt i jämförelse med andra länder", sa bilprovaren. Ha, tänkte jag. Har dom ens bilprovning där då? Svårt att tänka mig en fungerande sådan i Berlusconis Italien, t.ex

Natt i fågelhuset. Här sitter nymfkakaduorna prydligt uppradade på nya nattpinnar. De har liksom inte varit nöjda med sakernas tillstånd trots sin kungliga svit. De saknade närheten till nattlampan*. Nu är ordningen återställd.

Husbonden har kommit till inomhusfasen i nymfbygget. Deras nätvägg har kommit på sin nya plats och då kunde nya nattpinnar sättas upp i hörnet vid den kära nattlampan som också flyttades med. Halleluja. Den har tydligen blivit ett behov för redan första natten samlades de där, sex på övre raden och tre på den nedre. Rena julefriden i det röda skenet.

Det var till och med helt ok för mig att fotografera. Bilden tagen med självutlösare genom fönstret.

* Nattlampa är bra om någon fågel skulle bli skrämd under natten och tappa orienteringen. Då kan den ta sig upp igen. Att ljuset råkar vara rött beror nog mest på att jag tycker det är så mysigt.

Här hänger en gammal trotjänare - "hästrocken".

Den har hetat så ända sedan inköpet för sisådär 16 år sen. Fast jag inte har någon häst.

Har alltid tyckt att den har karaktären av stallrock, en sån där man inte behöver vara rädd om. Den har varit med på svamprundor i skogen, burit grenar till eldningshögen, staplat ved, trädgårdsarbete och allt annat där det krävts något oömt.

Jag har till och med färgat in den på nytt en gång efter solblekning. En riktig älsklingsrock. Nu håller den på att gå sönder lite varstans så nu gäller det... Går det överhuvud taget att hitta en ersättare. Det återstår att se.

Det finns ingen gång man mår så bra som när man gjort något gott för andra. Djur eller människa spelar ingen roll, eller... jo kanske. Djuren är helt beroende av oss.

Idag hämtades mossa i skogen till voljären och kanarierna är som alltid först på plan, alltid nyfikna och ivriga. Mossa och jordtorvor är det bästa man kan ge dem. Här finns massor av insekter och de var sysselsatta till långt inpå skymningen. Jag fick harkla mig och erinra om att det var dags att gå in innan det var för mörkt.

Därinne sjöngs sedan långa serenader av lycka. Och de somnade säkert gott efter en halv dags hårt arbete och om alla små goda kryp de plockat i sig.

Några kvistar med kvarsittande löv hittades också, men de är inte många nu. Alltid kul att leta godsaker där också. Så nu kommer även matte att somna nöjd efter de goda gärningarna.