Att kvällen skulle avrundas så härligt befriande som med spring-i-dörrar-farsen Lånta fjädrar på tv hade jag aldrig anat. Här tittar vi inte i tv-tablåerna nuförtiden, för många kanaler att hålla koll på. Tv-kvällarna blir för oss mest en överraskning varje gång. Vi zappar, snappar något här och något där, får ett tips och vips... blir det hur trevligt som helst.

Jag ääälskar förvecklingsfarser! Och den här höll verkligen hög klass. Allihop, och jag menar ALLIHOP, var förbaskat duktiga. Många goda skratt fick vi och det behövde vi verkligen. I svinkall nordan har Husbonden jobbat på med nymfbygget och kommit jättelångt. Hans bältros har lugnat ner sig och är på bättringsvägen. Således kom han i rätt tid till läkaren. Så nu har vi taklagsfest i morgon med vännerna.

Själv tuffar jag på som ett ånglok på rosenrot. Städade halva kanarieavdelningen idag, i uppochned-ställning mesta tiden i två och en halv timme; storstädning med knäskurning av golven. Fällde även (alldeles själv!) ett litet träd och släpade in till pippisarna. I morgon väntar del två på samma sätt.

Maggan mår bra efter operationen och är först framme vid utfodringen. Hoppas bara hon låter stygnen vara... Tre gröna lessonungar är ute ur holken och herreminje vilket hallå det blev... på dom vuxna; plötsligt var deras sittplatser upptagna när skymningen föll och dom rök ihop med näbbar och klor. Härligt ettriga dom där ;-} Jag fick släcka ljuset lite tidigare för att hejda dem.

Här ligger lilla Maggan under skalpellen för en enveten varböld. Trodde först det var en vanlig talgböld. Ja, såna är vanligt förekommande och ofarliga på marsvin och kaniner. När den självsprack försökte jag klämma ut den själv en tid men det ville aldrig läka. Så det blev ett besök hos Favoritveterinären i Byhålan. Sövning av marsvin är en känslig historia, det får INTE bli för starkt, då vaknar de aldrig igen.

Sövningen gick bra, varbölden skars bort och Maggan sov ännu innnanför jackan när vi kom hem, vad är väl bättre än mattes kroppsvärme efter sövning. Egen uppvakningshörna i flickornas lägenhet med närhet till kompisarna behövdes väl. Hon låg på en vetbed och med ännu en vetbed ovanpå. Jag fick också skäl att tända höstens första brasa i kaminen så vi mådde bra allihop.

Efter fyra timmar vaknade hon upp, skitsur för separationen. Tuggade lite på en gurka och ett höstrå och trodde hon var redo för sitt vanliga liv... nähähäedå... när utbrytningen misslyckats kröp hon under vetbeden igen och tjurade. Somnade förstås som hon så väl behövde och fick ytterligare krafter. Till kvällen var hon inne hos vännerna igen, deltog i samlingen kring nyrepat gräs men det är klart att det tar sin tid för återhämtning.

Fick en fråga via mail om olika landstings remissrutiner gällande MBT-skor. Har erfarit att det ledsamt nog inte är överallt i landet man får remiss till dessa. Det är så sorgligt eftersom skorna är något av en folkhälsofråga. Ju fler som kan hålla sig på benen och idka någon form av motion, desto billigare sjukvårds- och medicinkostnader. Men i detta korttänkta samhälle är inget långsiktigt. Det är väl kapitalismens verkningar...!

Tyvärr försvann mailet innan jag hann svara på frågan, men jag skriver här istället. Här krävs återigen kreativitet på hög nivå - av sjuka och slitna. För min del skulle jag i den situationen kanske försöka klura ut vilket angränsande landsting som tar remisser och gå till läkaren där. Men det är lätt att säga tulipanaros... Kanske har reumatikerföreningen några förslag? Kanske säljer de skorna med rabatt? Om inte kanske de borde föreslås att göra detta.

Hur som helst önskar jag framgång åt alla som försöker få remiss till MBT-skorna!

Efter sagan om Karl Nilsson (9 sept) kan man lätt förlora hoppet och misströsta, men som tur är går det väl i andra fall.

Gläds nu åt dessa "A-barn in spe" som väntas ur holken inom kort. Då ställs stora krav på hur väl utvecklade och anpassade de är till ett liv i flock. Bilderna togs för två veckor sedan och så långt är allt väl...

Mycket kan hända innan man kan glädjas fullt ut men man får njuta så länge det varar. Vi har sex gröna lessonungar i en holk och två blå i en annan och de är BEDÅRANDE.

Så här ska lessonungar se ut när de inte plockas av mor; gröna fjädrar börjar titta ut ur piggarna och övriga partier är lätt duniga. Dessa ungar är efter två andra mammor.

Alla sex syns inte, dels är min hand i vägen och dels ligger den yngsta gömd under syskonen. Därtill är samma kull på bild 2 något bländade av första blixten. Men sååå toksöta att hjärtat smälter.

De blå nedan med sin mamma är lite yngre men har i dag fått blå fjäderdräkt. Nu håller vi tummarna för att allt är välutvecklat och att flocken behandlar dem väl.  

Nymferna bygger ut ...eller rättare sagt Husbonden. Så här långt kom han före bältrosen. Större delen av "nuffornas" stora voljär tas i anspråk för ett nytt stort rum på 12 kvm, fyra gånger större än nu. Voljären förlängs givetvis motsvarande sträcka. Ett "win-win-scenario" alltså... hehe. För dem! Tröstar dem med rönnbärskvistar och annat pyssel och de har njutit för fulla näbbar under interneringen. 

Här sitter Kal med tjejen Ada. Kal (t.h.) börjar se riktigt fin ut men det har inte alltid varit så. Han har haft det jobbigt…

Kal plockades på fjädrar av mamma i holken. Några lessonmammor gör så. Troligen har de överdrivna omsorger om bebisarna vilket går illa när dessa lämnar boet och inte kan flyga. Även vingpennorna plockas i värsta fall. Andra mammor plockar "bara" barnens hals och rygg. Om de "bara" kan flyga och komma bort från mammas ömma omsorger utanför holken växer fjädrarna ut inom ett par veckor.

Först blir man rätt sur på såna här dumheter. Varför? Sen resignerar man och rycker bara in.      

Så här såg han ut för en tid sedan när han bodde med mor. Fortfarande plockad, men det hade varit värre…

Mor födde upp två bebisar i holken ute i voljären, båda gravt plockade. Den förste lämnade boet helnaken och vi fann honom död på marken. Holk med mor och unge nr två flyttades till reservburen inne. Ungen togs ur sitt fängelse till holk för att slippa plockandet, fick arbetsnamnet Kal och såg bedrövlig ut.

Kal hukade i sin frusna nakenhet, saknade holkens skydd och sökte sig ynkligt in i vrårna. Var inte van vid 'bar himmel' och tog tacksamt emot en öppen låda för att få tak över huvudet. Men Kal VILLE till mamma, han litade på henne. Så snart han kunde ta sig upp på nätet satt han hos henne igen. Och plockades. De var tajta. Genom den lätta "klädseln" såg vi att han matades, krävan var fylld. Småningom åt han själv men lät sig ändå plockas när han ville ha närhet.

Då flyttades Mamma till Pappa lesson som väntat länge nog och blev till sig av glädje. De kramas oavbrutet ända sen dess (hellegod)! In till Kal flyttade unga kusinen Ada som sällskap. Uppbrottet från mor blev ytterligare ett trauma för lille Kal som intagit en blyg attityd. Kal heter vid 9 v. ålder även Karl Nilsson (efter han som staplar bräder) och trivs med sin Ada. Hon plockar INTE! Fjäderdräkten växer ut och han flyger bra.

Karl Nilsson har inte haft det lätt. Han skulle gått en säker död till mötes om han inte flyttats till reservburens trygghet borta från flocken (mobben). Nu väntar vi på att han ska räta på ryggen och visa lite självförtroende.

Inte bara språkförbistringar i vården…
Efter Erikas kommentar till gårdagens inlägg "Giv oss tolkar, tack!" erinrar jag mig ett jobbigt gynbesök som störde mig länge.

Har tidigare haft många gynproblem genom åren med operationer och kontroller samt goda erfarenheter av gynläkare och kände mig hemma i "branschen". Men den här arabgynekologen blev till ett spöke för mig i flera år...

Den klassiska frasen "jag är ingen rasist, men…" kommer väl till pass. Araben, en äldre man med snäll och faderlig attityd gjorde mig inte misstänksam när jag var där i ett känsligt klimakterieärende. Efter undersökningen samtalade vi på hans kontor och jag var inne i en känslig beskrivning med darr på rösten när plötsligt en annan arab (civilklädd) knackar på, öppnar dörren och helt okänsligt babblar om privata ärenden med en leverans. Min gynläkare gör då något helt oförlåtligt, han går honom till mötes mitt i vårt samtal och dividerar om deras ärende istället för att avvisande säga att han har besök!

Sen var jag bara gråtfärdig och ville ut fortast möjligt. Insåg i detta nu att det inte bara är språkliga problem med utländska läkare utan även kulturella. Han hade för mig demonstrerat en främmande kvinnosyn vilket är särskilt olämpligt i rollen som gynekolog. Vad brydde han sig om hur kvinnor kände och mådde, tänkte jag.
Mitt vanliga tuffa jag skulle skällt ut honom, men det finns stunder då man inte har kraften.

På hemvägen och gråtande fick jag en fruktansvärd ångest för mina "fördomsfulla" tankar och kände mig osäker på huruvida det var rasistiskt av mig att lämna in klagomål. Skulle man nu för all framtid stöta på "araber med en främmande kvinnosyn i gynstolen?" tänkte jag. Det där ärendet fick mig att må riktigt illa och grundligt tänka igenom situationen.

Insåg senare att det bara är myndigheter och personer i så kallad "överordnad ställning" som KAN diskriminera. En hjälpsökande patient i utsatt och försvagad position kan aldrig beskyllas för diskriminering. Det låter ju självklart men tog mig många månader att bearbeta.

Vid dags för återbesök BEGÄRDE jag att få komma till EN SVENSK GYNEKOLOG och det löste sig på stört utan diskussion. Man lär sig…

Husbonden har fått bältros! I ansiktet, ena halvan. Inte så stora blaffor, egentligen pyttesmå men ändå... Det svider och bränner lite enligt sjuklingen som ringde vårdcentralen direkt vid upptäckten. Så ska man göra har vi lärt oss. Inom 72 timmar efter utbrottet lär det kunna mildras med medicin.

Men vårdcentralen som skulle ringa inom fem minuter dröjde och dröjde, hade väl fullt upp ändå för annars funkar det bra. Efter en och en halv timmes väntan drog han iväg ändå. Ingen tid att förlora.

Hem kom han med medicin men diagnosen var lite vag. Han var alltså inte riktigt säker på vad han lider av... Spanjorskan till doktor var inte så bra på svenska, se. Ändå frågade han om och om igen när han inte förstod rotvälskan. Sannolikt är det väl bältros, men jag får nog ringa i morgon för klart besked.

Invandrare får alltid tolk på läkarmottagningen. Vi svenskar borde också få RÄTT TILL TOLK när vi går till utländska läkare. Varför har ingen tänkt på detta?

Så har man sent omsider gjort bekantskap med sjukdomen med det konstiga namnet, den som t.o.m kan sitta i ögat. Som ung djurintresserad associerade jag bara till bältorna (bilden).