Grållen, Gråtass (N) eller Little Grey Fergie (GB) var på bôggda i söndags. Det var Grålleklubben som samlat ihop lite fordon som räddning för Hembygdsföreningens manliga besökare, och tänk… det fungerar alltid. Särskilt i en bonnabôggd där många själva haft en liten Grålle… kanske som sin allra första traktor när man började ersätta hästen.

Kärt barn har många namn. Ferguson TE20 är rätta namnet där modellnumret står för T=tractor, E=England och 20 hästkrafter. Den första bensindrivna Grållen tillverkades 1947-51 med fyra framväxlar och en back. Den tillverkades senare även för fotogen- och dieseldrift i över en halv miljon exemplar och såldes i Sverige i ca 33 000 exemplar. 1956 tog den helt nykonstruerade FE35 över.

Grållen var mycket användbar, smidig och populär. Volvo kom ut med en slags svensk motsvarighet till Grållen, kallad Volvo T24 vilken jag haft glädjen att äga och köra. Fantastiska små smidiga maskiner.
Som kvinna tar man gärna till omdömen som söt och gullig, även om traktorer, men jag undrar om inte också karlar skulle instämma i uttrycket - just när det gäller Grållen.

Ordet traktor kommer tydligen från latinets trahere = "dra", säger Wikipedia där övriga källfakta också hämtats.

Gårdagens besök på hembygdsföreningens utställning av gamla föremål väckte många nostalgiska minnen. Hittade bland annat denna tingest som nästan ser ut som en astronauthjälm...

Det bästa med gamla tidens föremål var att de oftast var mekaniska, drevs med handkraft och därmed sällan gick sönder (samt gav motion).

Kan bloggens läsare gissa vad detta är?

Mitt i storm och regn samlades risfåglarna ute för att njuta av vädret medan det ännu var svagt dagsljus. De satt alla stilla och njöt, med näbbarna rakt mot den ljumma nordanvinden och gillade verkligen läget. Där satt de mycket länge och riktigt sög på skymningen tills de droppade av en och en för natten.

Skogen dansar,
träden har fått liv.
Stela leder vaggar
i takt och otakt.
Raka stammar böjs
i djupa bugningar.
Granen svänger kjolarna,
björken viftar glatt
med armar i vinden.

Tänk, att alltid behöva
hjälp med motoriken.

... pustar man ut framför datorn. En jobbig dag som började i Fågelhuset med att sända lilla Googles, en av våra bästa kanariehonor, till fågelhimlen. Hon har varit dålig i några veckor, hade skadat sin ena baktå vilket drabbade hela fotleden. För henne gick det inte lika bra som med Nacka förra året fast vi hoppades in i det längsta då hon både åt, drack, flög och flyttade sittplats. Nu var det färdigt och vi sörjer vår lilla Googles.

Strax därpå blev det jobbigt av annat slag... när vi märkte årets 22 risfågelungar med färgade fotringar för att kunna iaktta vilka kön de har (hanarna sjunger och spelar). Somliga ska säljas och somliga ska behållas, vi får se hur fördelningen blir. Behåller gärna många för det är ett härligt liv i fågelhuset med alla busiga ungar.

Tämligen medtagna blev både dom och jag av detta. Att bli trängd, infångad och satt i låda med flera andra är jättejobbigt för fåglarna. Och jag lider med dem, avskyr att pressa dem. Men... nu är det vissa saker som måste ske och de kom ju strax in till sitt hem igen.

Efter dessa två timmar var jag matt av obehag med huvudvärk och det ville liksom inte släppa helt under dagen. Husbonden har förberett för den storm som utlovats under måndag/tisdag, fällt parasollen, dragit undan klipprens från färdigansad häck, veden är inne osv.

Äntligen kan man andas. Augusti börjar bra. Vi hann även dra iväg till hembygdsföreningen för att titta på såväl bekanta som på gamla grejer. Nu får vi se vad meteorologerna har för överraskningar åt oss. Det lär i alla fall bli ostadigt framöver.

Vatten.... vatten...!!!

Sigrid älskar kallt bergsvatten direkt från källan medan Ulrik är blygare och föredrar mera stillsam reservoar.

Vi är inne på tionde dygnet i sträck där temperaturen inte varit under 28 grader. Både folk och fä har det jobbigt.

Toppnoteringen från vår horisont under perioden var 32,3 grader. Sen sjönk det en aning och man hoppades... men icke då. Idag var det över 30 igen (30,1). NÄR SKA DET SLUTA...? Regn har utlovats under natt och morgondag, men inga droppar än.

Kristdemokraterna vill se en civilkuragelag som ska få oss att hjälpa medmänniskor i nöd. Civilkurage.... !!!!

Om dom alls ska ta ordet i sin mun menar jag att dom först ska bevisa att dom vet vad det innebär, genom att:

1) Hela Alliansen ska be om ursäkt för den statskupp de lurat på svenska folket genom moderaternas och Reinfeldts förljugna politik.

2) Omedelbart upphöra med söndertrasandet av vår kära välfärd som svenska folket bevisligen vill ha kvar.

3) Genast avbryta all vidare försäljning av våra gemensamma tillgångar som generationer före oss slitit och släpat ihop till, Apoteket, sjukhusen och annat som står på kölistan.

4)  Och sist men inte minst - AVGÅ med svansen mellan benen och SKÄMMAS för allt vad dom lurat på svenska folket genom att inte i förväg berätta att lögnerna skulle användas till ett systemskifte, en statskupp i slowmotion (se länk ovan).

DET SKULLE JAG KALLA CIVILKURAGE !!!

1 augusti för fjorton år sen flyttade vi in i Lilla Huset. Det var 1994, den varmaste och torraste sommar i mannaminne när fotbollslaget grävde guld i USA.

Just denna sommar byggde vi om och till Lilla Huset innan vi flyttade in. I TRE månader: maj, juni, juli när det var som allra hetast. Vi grävde  trekammarbrunn och avlopp 100 meter över grannens marker till närmaste bäck (dispens p.g.a markförhållanden). Vi djupborrade ny brunn och hade tur med den.

Vi fällde trädgårdens äppleträd (ihåliga), satte upp staket, tilläggsisolerade yttersidan, drog in vatten i huset, drog alla elledningar, gjöt en grund och byggde till kök och badrum med takläggning på det, isolerade golv, väggar och tak, satte ny gips i alla tak, spånskivor på väggar och golv, monterade kök och badrum och ... ja, allt.

Det var Husbondens och mitt gemensamma projekt. Jag gjorde ritningar på allt, på huset, för bygglovet, VA- och elinstallation och konstruerade till och med takstolar. Dem byggde vi själva. Och lyfte upp dem själva... med handkraft! Just den perioden var det regnigt och vi hade hundra kilo lera på stövlarna och på stegen.

Men för övrigt var det torrt, torrt, torrt. Vi behövde inte ens ta in gipsskivor över natten, det fanns ingen dagg.

Vi klarade tidsgränsen. Då hade vi också fått med oss alla växter vi ville ha från förra bostaden. Det var tufft att gräva upp dem ur uttorkad stenhård jord. Väl framme kom de till paradiset; vi jordslog dem i näringsrik jord och skugga bakom lagården med konstant bevattning från nyborrade brunnen. Där mådde dom gott och t.o.m blommade. Vilka minnen...!!!