Inte min dag.

Hur kniven som låg stilla och fredligt kunde göra en saltomortal i luften, snitta insidan på mitt lillfinger för att sedan störtdyka till golvet... det övergår min fantasi.

Men när man står där med den där svidande känslan och blodet tränger fram får man ju annat att göra med förband och sånt.

Men visst undrar man...

Hade just slantat morötter till köttgrytan, var precis färdig och tänkte bara flytta kniven till disken, fumlade lite med greppet om det hala rostfria handtaget och kniven måste ha studsat mot diskbänkskanten och fått fart till detta livsfarliga språng.

Man lever farligt hemma i sitt eget kök. De flesta olyckor lär ju inträffa just i hemmet.

Att man sen tappade balansen halvvägs ner på knä mot grytskåpet och dunkade handleden rätt in i grytskåpsgallret gjorde inte dagen bättre. Och guess what... Husbonden bankade ett stort terrakottafat rätt i axeln på mig...! Av misstag förstås, delvis mitt som gick rätt i vägen... men ändå.

Man får alltså ALDRIG VARA GLAD. Just som mina ryggbesvär lämnat Lilla Huset och promenaderna verkar 'gå vägen' händer detta. För all del... 1) snittet i fingret var tunt, 2) kniven landade på sidan på golvet, 3) ingen hund var i vägen, 4) handleden är OK och 5) axeln bara öm, så... får man väl vara glad ändå.

Peppar, peppar...

eller som mamma från Bohuslän sa "peppar, salt och ingefära", något som jag varken förr eller senare hört någon annan yttra.