Här har vi en som gjort en tavla och sitter som en slät figur, ehuru skrynklig. Några grodor hoppade inte ur munnen för den här lilla paddan satt ordentligt fast med skägget i brevlådan och var alldeles utmattad och uttorkad.

Inte tänkte jag på kameran då. Medlidandet med den lille parveln som satt sig så dumt i klistret tog överhand. Operation Rädda Paddan inleddes skyndsamt. Gud vet hur länge han suttit så…

Det var ju för dråpligt mitt i bedrövelsen. Man kunde inte annat än fnissa. Han satt ordentligt fastkilad med halsen i en nätmaska och kom varken fram eller åter. Magen tog emot på ena sidan och dubbelhakorna på den andra. Vi trodde först det var ett gammalt torrt löv som rörde sig i vinden.

Teorin är att han vid marken på ett ställe där det var gott om plats hade hamnat mellan burnätet och höknätet (ett extra skyddsnät fem cm utanför burnätet) och sedan förflyttat sig tills det blev trångt och fått panik. Han måste ha trott att den bästa lösningen var att ta sig in i fågelvoljären och hade börjat att pressa… och pressa. Och därmed tryckt sig längre och längre in i nätmaskan med sin breda käft utan en tanke på magen.

Armarna hade han inne men i var sin annan maska. Läget var dödfött. Teckningen visar synen som mötte mig inne i voljären när jag skulle trycka honom tillbaka. Blicken var matt och han gick inte att rubba…

Började med att trycka ut hans armar men först när jag pressade ihop dubbelhakorna lossnade han lite så jag kunde trycka tillbaka nosen. Schack matt, skrynklig, med gelé i benen och helt uttorkad satt han sen på marken mellan näten så att Husbonden kunde lyfta på ytternätet och putta fram honom för en snar åktur i håv till fiskdammen. När han kände sjödoften från dammkanten dök han med ett litet plums och kunde pusta ut. Puh...