Har räknat efter. Idag har det faktiskt blåst i 21 dagar. Utan uppehåll. Mer eller mindre stark vind, men blåst har det. Ibland rätt häftigt. Är förfärligt trött på detta och sannolikt inte ensam om saken.

Vem kan man ställa till svars? Finns skadestånd att få för psyktiskt lidande? Skojar förstås bara, men det borde finnas någon som tog hand om frågan. Äh, det är väl det gamla klimathotet igen...

Hittade i kommentarerna på någons blogg en länk till en "åsktracker" som jag gärna vidarebefordrar HÄR. Den går till Extreme weather prognoses, över svenska områden och med svensk text. Den följer jag resten av sommaren för att kolla tillförlitligheten.

Emmy är vår äldsta kanariehona och mamma till flera av våra andra avelshonor, bl.a Helmut och Orange som ofta nämns här i bloggen. Därmed är hon också mormor till Minnie Mini, Greta Garbo och Gretchen.

Klart att hon ska ha specialbehandling när hon nu känner sig lite gammal. Emmy formligen älskar det lyxiga gula äggpulvret som vi köper för dyra pengar. Pulvret som luktar ljuvligt av honung är eftertraktat av många, men ingen är så sugen som Emmy.

Hon smyger alltid runt innanför tröskeln och väntar. Visst äter hon av annat också i väntan på att skålen kommer in, men sen slänger hon allt hon har i näbbet och rusar fram.

Vi har gjort uppehåll med fodret när ingen häckning pågår men vi tycker så synd om Emmy som aldrig slutar hoppas. Även Husbonden har veknat och det vill inte säga lite. "Klart hon ska ha sitt äggpulver" säger han och så blir det.

Såg fram mot en dag med egna tankar. Det blev istället snabbutryckning till affären. Marsvinen varskodde om att morötterna var slut!

Hann med en kik in till Väninnans där inflyttning till Byhålan påbörjats. Mycket kartonger var det... Husbonden är på jobbet och min rygg hade just idag gått i strejk (alldeles sant) så jag kunde ändå inte göra nån nytta. Dom hade flytthjälp ändå.

Blev bara en snabbtitt. Hade "lovat" (!) hundarna att strax vara tillbaka. Såg för min inre syn att de satt med armarna i kors och stampade otåligt med fötterna. Så är det att ha hemmavakten… Snacka om att ha bundit ris åt egen rygg när man skaffat djur.

Väl hemma gick vi kortrundan. Kanarier och risfåglar ropade efter oss om fler grässtrån med halvmogna fröer, de gamla var slut. "Och klöver till oss", skrek marsvinen. "Du har lovat!" Med detta ringande i öronen vandrade vi iväg till ett timotejställe som ingen ens bryr sig om att skörda, bara en bråkdel av åkern har växt upp. Klövern har jag länge sneglat på i obesprutad vägkant.

Ulrik fick ont redan av korta rundan. Han gick snällt vid sidan trots att gräskassarna dinglade och dånglade över honom. Dags att sätta in Metacam på honom igen.