Pappi och Topsy fick ut första ungen ur andrakullen häromdan. En lutinofärgad (gulvit) dotter som får heta Mio. Just i detta fall vet vi att det är en dotter (det har med pappans arvsanlag att göra).

Lilla Mio (nedersta bilden) var särdeles duktig och hängde med föräldrarna till utevoljären och det brukar alltid sluta med att ungen inte vågar gå med in till kvällen. Fast det var ju hyggligt väder så vi gav henne en chans, nej... två.

Inför tredje natten grep vi in med håvar och vi behövde bara tänka tanken så kom Pappi utfarande som en furie (t.v.). "Vad ska ni göra... Rör inte min unge!" Han fick med sig hela flocken under skrik och skrän, fjorton nymfer var plötsligt i uppror. Inte går det att fånga en unge då.

Nymfer kan flyga ljudlöst och graciöst, landa precist på små fläckar. Klarar svåra svängar och trånga utrymmen.

Men... ibland kan dom verkligen ställa till oreda. En oroad flock flaxar omkring kors och tvärs, flyger mot inkräktarens huvud och slår till med vingarna mot vederbörandes hjässa och ansikte. Inte hårt, det är bara fäktning. Alla hjälps åt och dom kastar sig mot burväggarna och taket med dunder och brak under högljutt gapande. Vi fick nöja oss med foto den gången.

Vid nästa tillfälle stängde vi luckan först så att ungen satt ensam ute. I natt är den återbördad till flocken inomhus.

Långvarigt parabolproblem fixades igår. Dessa digitala apparater går mig på nerverna, det är alltid nåt som strular. Gradvis har mottagningen försämrats och plötsligt försvann SVT2 och SVT24 och så ska man verkligen inte behöva ha det anno 2008.

TV-handlar'n gav råd på telefon men det hjälpte inte. Strax försvann fler kanaler, hej och hå. Reparatören fick komma och byta det trasiga mikrovågshuvudet. Kanalerna är tillbaka men signalerna är lite svajiga. Ett träd har växt sig för högt och måste fällas. NU.

Synd för just intill denna stam satt Mamma Kråka en dag och putsade sig efter badet. Hon satt där och smög. Njöt och tänkte egna tankar en stund. Tog lite paus från sina skräniga ungar som vilsna for runt i Parken och letade efter henne. "Mamma, mamma, var ÄR du..." höll dom på. Hon låtsades inte höra.

Denna usla bild är ett bevis på att mina ambitioner MÅSTE få en bättre kamera. NU. Försöka fota fåglar på 20 meters håll med den lille kameran är liksom överkurs... störtlöjligt.

Vi har följt kråkfamiljen på nära håll ett par veckor. Ungarna är lika stora som mamma men kraxar hest och gör sig tafatta medan hon finkammar vägkanterna efter nåt att stoppa i deras gap.  Står på kö och barnslar sig med flaxande vingar "hjälp, vi dööör, vi kan inte äta själva". Hellegod. Jag försöker tränga bort att de rövar fågelungar och ägg för jag tycker om kråkor. Jättemycket.