Pappas lilla shopper är nu bortlovad och utlämnad på prov. Jag som svårligen kunde vänja mig vid tanken att se någon annan köra den på Byn har tänkt om. Tänk så annorlunda man ser på saker när tiden gått och begravningen är klar...

Så när den rare Harald framförde intresse vid begravningen visste jag direkt att för honom kunde jag göra ett undantag. En fin och alert man av samma ålderklass som pappa och därtill en god vän till honom. 

Efter några samtal var saken klar. Harald med fru vär här idag, resonerade och läste bruksanvisning och plötsligt låg den i kofferten för en tids testkörning. Skulle faktiskt med glädje möta honom på den i Byhålan.

Pappa hade stor glädje av den där promenadscootern, för så heter den egentligen. Ja, han blev lite känd för den. "Är det han som körde den där lilla röda", sa man. Maxfarten är 6 km/tim och på en laddning kommer man 24 km. Pappas blodsjukdom och en artrosfot berättigade inte till lån av sådan farkost. Han köpte en egen för hela 17 000 kr och fick den frihet han värdesatte så högt. Scootern räknas som hjälpmedel och pappa körde den därför i affärerna och inne på vårdcentralen. 

Och nu vandrar den vidare...

Vi är inne i tiden då man håller stängt dagtid och öppnar om natten. Juliväder i maj... det är för tidigt, mycket för tidigt. Dagens toppnotering i Lilla Huset var 30,5 grader. Några kvällar i rad svärmar ett slags gröna "knott" vi aldrig sett förut. De kommer i gröna moln och bits inte lika illa som de svarta, men är inte helt tandlösa för det. Jobbigt.

Här på slätta har vi alldeles för långt till friluftsbad också (vilket gammeldars uttryck). Har vant oss av med slikt. Vi har ju dusch och kallt källvatten från egen brunn.

På tal om bad så har jag "räddat" ett gammalt badlakan från pappas bohag. Mitt gamla badlakan från... ja... sexårsåldern, sådär. Tokvarning: jag kunde inte låta bli att ta vara på det. Handdukar har vi själva så det räcker men kanske till hundar och fågelskötsel... Eller bara att titta på och minnas. När jag fick syn på badlakanet igen blev jag helt lyrisk och släppte inte taget. Mindes alla cykelutflykter till Härlanda tjärn i Göteborg där vi campade och jag lärde mig simma, badsomrarna på Näset eller när jag följde med pappa på vespan till Bergsjön. Är uppväxt vid vatten.

Ett badlakan som fortfarande är helt efter dryga FEMTIO år måste vara ett tecken på kvalitét. Svensk kvalitét är jag säker på. Såna görs inte i dag. Nästan ett kulturminne.

Lilla Huset kan knappt lämnas i detta väder, ens för några kvällstimmar. Bevattningen kräver viss passning och det låsta fågelhuset blev kvalmigt. Öppnade genast och satte in en fläkt.