Nu ser vi slutet på häckningssäsongen för finkar och kanarier. Det är bara Gretchen som ligger nu med en massa mjukisar under sig. Före kläckning var det fyra ägg så man hoppas förstås på fyra kanarieungar. Boet sitter uppe vid taket så vi kan inte se, och att lyfta upp dem är det inte tal om. De är så ynkligt små i början så det känns som om man skulle skada någon.

Helmut, Gretchens mamma, var den senaste som fick ut fyra ungar och de är så barnsliga så det är inte klokt. Fast de kan äta själva hör man hela tiden små ynkliga pip i voljären, ute som inne. Och Helmut är så mammig att hon matar.  Hennes två små gulingar är värst, de heter nu Piplisa och Pipsillen. Men det blir väl folk av dem också vad det lider.

På bilden står den sista gruppen bokorgar och holkar på tork efter tvätt. Och om dagarna är innevoljärerna ganska tomma. Alla är ute på sol- och badsemester. Utom Gretchen då. Hon tar sen semester.

Fick ett fint samtal i går förmiddag från PRO-kören där pappa var aktiv medlem. De vill komma och sjunga på begravningen. Väldigt rart och jättegulligt. Hade inte haft en tanke på detta och det blev en väldigt fin överraskning.

Först tänkte jag bara på praktiska problem om hur man prickar in det i "programmet" men sen blev jag bara ödmjukt tacksam och rörd och snyftade en halvtimme efter samtalet. Vilken minnesvärd begravning det kommer att bli! Och så blir det ju lite folk på minnesstunden efteråt. Skönt när man slipper vara bara några få.

Sen gaskade vi upp oss och drog till lägenheten för att plocka i personliga ägodelar under tre timmar. Fick med mig både mammas och pappas fickdagböcker och efter en titt i dessa under sen kväll var det snyftvalsen igen.

Pingstafton blev det till slut även för oss då vi hux flux blev bortbjudna till Vännerna som påbörjat sitt flyttstök. Kaffe med frallor på verandan med grannars hästar i gröna hagar att vila ögonen på. Vännerna har just fått ny lägenhet i Byhålan och hela sommaren kommer att passera revy för dem mitt i flytten. Huset ska säljas och snart är det visning... herregud... det är drag under galoscherna.

...önskas bloggens läsare. Gån ut i Hänryckningens Tid mellan hägg och syrén! Hoppas att många kan vara ute i naturen och bara frossa i rikedomarna. Den underbaraste och mest förväntansfulla tiden på året.

Själv skulle jag helst bara gå och strosa omkring och njuta av allt det vackra i den alldeles lagoma temperaturen. Men, suck... livet ville annorlunda just i år. Nu kryper det mest i kroppen på mig för att ta itu med pappas ägodelar. Men vi delar upp det på korta pass och vilar dessemellan. Kort och intensivt.

Hänryckningens tid återspeglas för vår del i valet av psalmer till pappas begravning: Härlig är jorden, En vänlig grönskas rika dräkt samt I denna ljuva sommartid.

Pingstaftonsmorgonen var helt underbar. Att bara kunna sitta i stillhet med kaffe och titta på alla våra fåglar, höra både gök, gäss och tranor runt omkring. Det är lycka.  

.... inte har något gott med sig. Höll på att få spel i kväll när pappas gamla arbetskamrat från 1950-talet ringde när han sett dödsannonsen.

På bilden är de båda tillsammans vid en orientering.

"Nä, det är inte sant", tjoade jag överraskat. Undra på det... 50 år sen.

Våra familjer bodde "svalelag" som man sa i Göteborg på den tiden, och vi hade mycket kul tillsammans när jag var 0-6 år. Om jag mindes...? Jajamän, som att trycka på en knapp bara.

Tänk så glad pappa skulle ha blivit om kompisen ringt tidigare, men så är det ju... annat kommer emellan hela tiden, inte minst flyttningar. Annonsen blev länken som ledde rätt. Var upplivad i ett par timmar av detta. Ett fint deltagande. Han tyckte att min mamma var hyperintelligent, minsann... Roligt att höra.

 -----

Är nu klar med pappas "uppsägningslista". Skönt. Vid visningen i kapellet i går lade jag ner hans tuffa hatt från bilden i bloggen den 6 maj. Pappa blev lite uppmärksammad på Byn för den där och jag vill inte riskera att möta någon med sådan hatt och kanske misstänka ett den blivit upplockad på tippen. Således får han med sig hatten på sista resan.

Inte för att jag gillar den där parasiten men ljudet hör väl ändå till sommaren. Har blivit en vana. Vad mig anbelangar kunde de stannat på sitt vinterviste. Djur som inte själva kan föda upp sin egen avkomma har inget berättigande, känner jag i maggropen. En riktig parasit är det.

Stackars de små fåglar som sliter livet ur sig för den där klumpedunsungen i boet. Som de tror är sin egen för att den kastat ut de "äkta" barnen, sina styvsyskon. Det är inget mindre än mord dessutom. Usch... är inte imponerad.

Fiskarna simmar lugnt, ligger ibland vid ytan och värmer sig i solen, skuggar sig då och då under näckrosblad, glider omkring, äter "plockmat" och rätt som det är kastar dom om kursen och slår till i ytan med ett plask så att vattnet stänker på mig i baden-baden. Härligt strandnära med lite svalkande sjöbris. Det doftar till och med lite insjö.

Tycker jag är värd några timmar i sol och stillhet efter all spänning, särskilt som jag steg upp kl. 4.20 i morse. Husbonden skulle till jobbet och jag kliver i regel upp när jag vaknar. Idag blev det så. Morgnarna är så vackra. Lite svalare idag.

Tre tranor gled ljudlöst tätt, tätt över fågelhustaket i gryningen på väg att landa ute på fältet. Sprang INTE efter kameran denna gång, dom skulle trots grönskan absolut fått syn på mig i stoppljusröd morgonrock. Dom kunde väl få vara ifred för en gångs skull.

Saknar en "front" eller ett "upplyft" (som det heter här) på övervåningen, alltså ett urtag med fönster i snedtaket så att man kan skåda långt i fjärran. Men det blir "för durt" tycker stämman. Och för jobbigt!

Efter tre timmar i sol fortsatte jag med två timmar i badrummet. Rakade benen för en gångs skull. Omsorgsfullt. Behövdes verkligen, det var ett år sen och mycket... Så nu kan sommaren komma, I am ready. Fast det blir nog mest långbyxor ändå.

Tranorna ropar i sommarnatten och svalorna svischar kors och tvärs mellan husen som om de aldrig varit i Afrika. Låser för fågelhuset och ser att alla små vännerna har gått in för natten. De trivs i sin trygga miljö.

Våren passerar revy i sommartemperatur medan jag betar av pappas långa lista med engagemang som avslutas. Men jag solade en timme på förmiddagen. Svettigt värre. Ser hoppfullt fram mot det som en meteorolog kallade "drastiskt sänkt temperatur" inom kort. Hehe... han menade troligen att det går från sommartemp till mer normal vårtemp, kan jag tro.

Bränt aprilbilder på CD och tömt kameran. Var i kapellet för visning av pappa där han fått fint vitt täcke och kudde. Fotograferade. Grunnade en stund på om det var makabert eller ej, bestämde mig för det senare. Glad för detta. Bloggens läsare kan vara lugna, bilderna publiceras ej.

bilder:

Honungsmahonian har sin mest praktfulla blomning någonsin.

Majblomman framför andra är väl ändå maskrosen.

Häggmispeln mot den klara vårhimlen är njutning för ögat..

Lugnet har lagt sig. Smälter intrycken, sorterar känslor och minnen. Försöker skapa ordning i kaos. Och vilar.

Mellan telefonsamtalen tillbringas mycken vid dammen. Inget kan vara nyttigare än sol, värme, en porlande bäck och kanariesång.

Nu är "bara" resten kvar att ta hand om... Mer samtal, uppsägningar och avslutande av ett aktivt liv. Utöver telefon, tv-licens, tidningar, lägenhet, livförsäkring, eftersändning av post och sånt även Syn- respektive Hörselskadades förening, Släktforskarförbundet, Turistföreningen, Fackförbund, PRO, Sossarna, Västgötalitteratur, flera bokklubbar mm. mm. 

Betar av allt eftersom enligt någon slags prioritering. Vilar emellan och njuter av vårens grönska. Smygstartade med tömning av pappas kyl och frys. Skapade liten överblick för fortsättningen.  

Stor del av kvällen ägnades åt samtal med kusin C i Kungliga Hufvudstaden. Riktigt roligt, om man får säga så i anslutning till ett sorgebud. Vi talas inte vid så ofta, men när det sker "trycker man bara på knappen" och sen bubblar det på. Det lär ju även vara kusinträff i faggorna om vi får tro ryktena...

------

Orkade inte ens bli arg idag när försäkringsbolaget vägrade berätta om pappas livförsäkring. Växeln kopplade till så kallat "sakkunnig"... som säger "Vi har ingen försäkring på din pappa här".

Plockade fram papper igen, kollade, ringde upp, samma fråga och vidare till skadeavdelningen. Ny person.... jojomän... "här finns livförsäkring som faller ut med ett halvt basbelopp" - lagom till begravningen. En ytterst väsentlig upplysning för efterlevande!

Tänk om....  en gammal sjuk änka fått detta besked och tagit det för gott. "Nej, försäkringen sa att det inte blev nån ersättning...."

Så får det bara inte gå till. Det är nonchalant till bristningsgränsen. Försäkringar är just vad försäkringsbolag sysslar med.

Tänk om... dom satt i system att svara så vid första samtalet...!!!??? Och att man får sina rätta uppgifter först vid andra påringningen...???!!!

Det skulle inte förvåna mig.