Det var sista gången jag såg på Eurovision Song Contest i går. Något skrikigare har man sällan sett. Därtill är det en främmande musiksmak vi möts av numera. Bert Karlsson hade rätt. Som vanligt. Redan första gången efter utvidgningen av Melodifestivalen tyckte han att en tävlingsuppdelning i öst och väst vore det enda raka. Instämmer nu.

När Ukraina vann för några år sen med ett folkloristisk kosacknummer som slog över hela Europa, hyste jag visst hopp. Det var kul, det var bra. Om detta skulle bli följden... så okej. Men nu ger jag upp.

Tävlingen har urartat. Förstår mig alls inte på den musik som gick i topp nu. Egendomligt, kufiskt, obegripligt... är min känsla. Inget nedvärderande i det, bara en känsla. Vi kan omöjligt tävla på detta område. Det är som om friidrottare skulle tävla i VM eller OS med olika regler.

Det var dessutom vidrigt p.g.a allt SKRIKANDE. Artisterna SKREK så man knappt hörde melodin, programledarna SKREK , kommentatorerna i gröna rummet SKREK och på en bildksärm SKREK folk på gatan när de försökte prata. Förfärligt. Endast Norge höll stilen.

Själv kände jag någon sympati för bidragen från Armenien och Israel utöver det svenska och framför allt norska bidraget. Norge var ju outstanding med en MELODI som gick fram och text som också hördes. Heja Norge! 

... med blommor till minneslunden blev lite knepigt i år när det redan ligger blommor kvar efter pappas begravning i veckan. Tänker mig att de kanske åter förenas. På andra sidan.