Mellis var inte nådig i sitt fördömande när han såg den främmande fågeln på nocken till sitt fågelhus. Han skrek och stod i. Flaxade, flög och skränade för att göra alla i voljären uppmärksamma på den hemska besten uppe på nocken. Han lyckades även skrämma upp sina nymfkompisar i grannburen så till den grad att det inte blev lugnt på någon timme.

Mellis har nämligen börjat gå ut i den nya utevoljären. Ny för honom alltså. Han fick ju Pärlvit med sig till kanarievoljären för att knyta hymens band istället för att störa de nymfer som häckar.

Han har bara vägrat att gilla läget (aha, en rebell till). Pärlvit har flugit ut och in och fått tillbringa tiden ensam. Inte ens när hon är i närheten har han visat intresse. Nehej, han ropar bara efter de andra. (Vi undrade om han kanske är bög?)

Men nu häromdagen, efter drygt tre veckor med Pärlvit, gick han ut, stormande glad och upplivad. Han gick in. Och ut igen. Och så höll han på. Han och Pärlvit började umgås och leka och hoppa på stora stenen och hej vad kul det var. Tills han fick se den hemska fågeln på nocken...

Det var naturligtvis ingen stork. Ingen hök, och ingen falk och ingen kråka eller kaja heller. Det var en liten STARE.

Det är nämligen så att en stare saknat bostad då holkarna inte räckt till. (Vi böjer våra nackar och ber så mycket om ursäkt och ska genast bättra oss till nästa år.) Staren har setts på nocken i några dagar demonstrerandes med bomaterial i näbbet, visslande och vinkande med vingarna. Han har kutat in under nockpannorna och levererat materialet där, men vi vet just inte om starar nånsin byggt så där. Hur som helst har han utgjort en främmande profil på nocken som Mellis reagerade på.

Försöker skriva ett inlägg medan flugor smälls till höger och vänster. De dras till kontorslampan så här i kvällningen. Brrr... har svårt att tåla deras krypande på armar och ben, usch. Mycket vila i dag. Fullkomligt utpumpad. Under en av mina "lutare" var de äckliga värre och spelade roll i en dröm som för första gången på länge inte handlade om död, men väl om sjukhus... suck. Verklighetens krypande flugor blev där till kackerlackor... åhbläää.

Under någorlunda vakna stunder har jag kikat på foton och utrett vilka som deltog på begravning och med annan hedersbevisning. Det blev en lång lista. Vill ju ligga snäppet före... undan det som undan är... hur trött man än är, blir det alltid bäst när man har allt i färskt minne.

Texten till tackkorten är formulerad  och eftersom den rör flera bloggläsare som bidragit med snälla kommentarer under en svår tid publiceras den här, först som sist:

"Ett varmt och innerligt tack för deltagande i sorgen, för värmande samtal, för vänliga ord och tankar, för vackra blommor samt härlig sång och musik som gjorde pappas begravning till en ljus och minnesrik högtid."

Och härmed vare det punkt och slut på denna etapp i mitt liv. Nu gås det vidare.

----------

Kastades bryskt in i schlagervärldens hallå när jag vaknade efter ännu en lutare i tv-soffan. Det är visst sån där utslagning i melodischlagern i kväll. Hade just missat Perellis bidrag med en hårsmån, det enda jag ville se. Ruskades istället om av ett knippe nakna damer i silvriga bikinis med närbilder på all naken hud...!!!!! (Det är schlager det...)

Och strax efter signifikant nog ett pausinlsag med basketklädda killar i dessa illasittande XXXXXL-stora tygsjok ner till vadorna! Vilken värld.

Den gamla rebellen kommer nog aldrig att kunna lära sig gilla läget. Tror man får befinna sig i opposition mot allt resten av livet, fniss*