Så här i flyttfågelsträckens tid tänker jag på azurmesarna vi såg här för åtta år sen. En omskakande upplevelse för en amatörskådare. Azurmesen är en mycket sällsynt gäst i Europa. Den förekommer i Ryssland, Sibirien, Kazakstan, Mongoliet och nordöstra Kina.

Vi satt på verandan i maj 2000 och såg TVÅ exemplar vid fågelbordet under TVÅ minuter. Sedan var de borta. Ingen kamera i närheten. Häpnaden var lika stor som undran. VAD var detta!?. Besöket resulterade i frenetsikt sökande i böcker, samtal och raritetsrapport till ornitologerna.

Azurmesen har i modern tid siktats endast vid två tillfällen, februari respektive oktober 1996 i Lappland. Den senare blev en rikskändis i fågelskådarvärlden som tog sig dit för att se den. Fakta om arten HÄR.

I raritetsrapporten skrev vi så:

"Azurmesarna upplevdes först som felfärgade blåmesar med mycket vitt, men var större och kraftigare och med längre stjärt. De dök upp bland andra mesar och sparvar för att söka mat i rester från viterutfodringen, lugna, nyfikna och orödda. Trodde först det var snösparv med det var mesar, helt klart."

Så småningom  blev jag uppringd av den som skulle bedöma rapportens trovärdighet. Tyvärr var jag yrvaken efter middagsslummer. Gav nog inga trovärdiga svar... för observationen godkändes ej.

Nu har jag lärt läxan: När någon väcker mig ber jag först få tillfälle att vakna till.

Fredagen gick i administrationens tecken. Samtal hit och samtal dit.

Känns som om dagen var till ingen nytta alls. Ändå fick jag ringt ihop både tårta, kaffe, muggar och stolar till Pappas 85-årskalas på söndag. Då min organisationsförmåga egentligen är passé lovade han sköta sitt påhitt själv, men det höll ju inget vidare. Tänkte han på stolar till 20 pers? Tänkte han på muggar? Naturligtvis inte. Men folk ringde han ihop...!!

Istället drabbades han i veckan av odefinierbara mag-/tarmbesvär, dålig aptit pga. kväljningar, insulinet steg och blodvärdet sjönk till den grad att han fick nytt blod i dag efter bara två veckors intervall. Helst hade jag ställt in hela spektaklet, men "neej, det behövs inte" sluddrade han fram efter hemkomsten, urtrött.

Ska det bli tack- och avskedsföreställning från sängkanten, eller vad är meningen? Ja, man måste ju se saken från den komiska sidan också. Jag menar... han mår rätt risigt. Envetna äldre herrar rår man bara inte på. Har andra färska exempel från bekantskapskretsen så man blir lite luttrad.

Förstår att här inte blir någon ordning på tillvaron förrän söndagen är avklarad. Vi får väl kolla att han röjt undan alla tidningar och böcker från borden... Håhå, jaja....

Har alltså snurrat runt mellan hemmets väggar och telefonledes ordnat det mesta. Samt talat med hemtjänsten, min egen tarmmottagning och vårt försäkringsbolag angående besiktning av kaminen som aldrig blir gjord (sotar'n kommer ju inte!).

Inte bara samtalen som tar tid numera. Snacket går ju fort bara man får tag i folk. Största tidstjuven är väntan på att bli återuppringd från vårdcentraler, företag, folk som är på språng med ärenden som alltid bedöms viktigare än just mitt. Det tar ju halva dagar. En del ringer inte upp alls... som diabetessköterskan.

På tal om det har jag hört om en ny bok som heter "Det var inte mitt fel! : om konsten att ta ansvar" skriven av Ann Heberlein, teologie doktor i etik. En bok som handlar om den massflykt från ansvar som pågår i samhället och som vi alla drabbas av ofta. Verkar vara en mycket viktig bok. VILL HA.