Dessa vårtecken fann jag hemmavid på strövtåg runt Lilla Huset.

Trevligt med vårfrosseri. Snart nog översållas vi av lum så att man får ta till macheten. Men inte än... inte än. Nu gäller det att njuta from the very beginning.

Rönnspirean är härligt tidig med skott både på grenar och ur marken. Rena ogräset... men ett vackert sådant.

Primula veris = vårens första (gullvivan)

Scilla (rysk blåstjärna) lyser sedan som djupblå stjärnor i gräset när det är högsäsong. Bina är som galna i dem. Här tillsammans med pionens stänglar.

Under dagen tuffade vi runt i Byhålan för att kolla ortens bostadsmarknad,  Väninnan och jag. Hon börjar tänka på flytt in till byn. Vi gjorde även en sväng till ortens stolta naturskyddsområde där blåsipporna stod i full blom.

Äntligen fick jag se dem! Våra egna har tynat bort. Marken var alldeles pepprad av dem. Svårt att tassa fram för fotografering utan att trampa fel.

Naturen runt det höga berget är nästan orörd. På en rotvälta (t.v.) blommade flera stånd med blåsippor i mossan. Fint. (syns de...?) Här måste vara i det närmaste perfekt miljö för just blåsippor.

Vätteros (nedan) är en annan växt som ses i området. Här en dålig bild på en växt som ännu inte är upprätt.

En oftast rosaröd, sällan vit, parasit som hör till de fåtal växter som saknar klorofyll. Stjälken kan bli några decimeter hög och är tjock, köttig och fjällig. Blommorna sitter i en axlik klase. Förekommer i södra och mellersta Sverige. Inte så vanlig, växer på mullrika marker och kan parasitera på flera arter av lövträd, mest hassel, klibbal eller asp.

Här hade bävern varit framme och fällt träd alldeles i tätortens utkant. De närmaste villorna skymtar genom grenverket strax bakom.

Undras just om det blev något byggt...?