Att döpa 100 fåglar går inte och framför allt inte de som saknar kännetecken. Meningslöst om man inte kan urskilja individerna. Det är i regel jag som kommer på namnen. Frågor dyker ofta upp om vi döper alla.

Risfåglar går knappt att skilja åt. De är ofta normalfärgat grå eller helvita, utan kännetecken. Små kännetecken kan variera. Då blir det namn, men de flesta är odöpta, fotringarnas färg blir ledtråd. Nymferna har namn, där finns kännetecken utom på tvillingsystrarna Lili & Sussi, papegojorna är näst intill omöjliga att namnge men vi försöker. Astrilder och måsfinkar är för lika varann. Vissa sebrafinkar får namn.

Kanarier får i regel namn allihop. De är personliga och nyfikna fåglar som man lägger märke till.

Med brokigt i stammen blir det fina kännetecken. Ex: Helmut hade mörkt huvud, en motorcykelmössa på sned. Så kunde han inte heta. Tankebanan blev… motorcykelmössa = hjälm = helmet (eng.) = Helmut (Helmi om det var en hona). När Helmut la ägg och ruvade blev det knepigt att byta namn. Vi fortsatte med Helmut – hon. Lite knepigt, men man vänjer sig. En kull fyra vitgula kanarier fick namn efter fotringarna: Orange, Lila, Blå och Rosa.

Namn fungerar som koder när vi talar om fåglarna. Istället för att säga "den där gula med grönt stort sjok på vänster sida om huvudet och en prick vid höger öga" så säger vi Piraten om kanariehonan. Namn som motsvarar något i teckningen eller beteendet är lätt att minnas och blir mer personligt än t.ex nummer.

Första fågeln med fläckar runt ögonen blev Goggles (glasögon skämtsamt) = Googles. Nästa med glasögon var Piraten (bara ena sidan), Greta Garbo med två jättestora mörka glasögon, nästa fick heta Gretchen (liten Greta). Här tryter snart namnförrådet på glasögonfronten, den sista var Annagreta efter Svägerskan.

Pavarotti och Loa är självskrivet på stora sångare. Nacka sjunger fantastiskt han med, men har en nackfläck = Nacka. Vi hade en gul favorit i somras; Lennart (efter tv-serien Leende guldbruna ögon). Han var en liten älskling, men slog tragiskt ihjäl sig som tonåring när höken attackerade.

Charlotta har sjal runt halsen (sjal, schalett = Charlotta), Tiara med diadem på hjässan och Gloria Estefan (med gloria), Pannacotta (med pannfläck) dog dessvärre samt Musse Mustafa (med mouche på kinderna). Så där håller det på…

Här ligger våran nya webbkamera... eller övervakningskamera… eller vad man nu säger.

"Wireless camera kit, Security System" säger kartongen. Och många delar är det. Själva kameran är så liten att man nästan kan svälja den som en sån där Lennart Nilsson-grej.

Kameran inhandlades på skärtorsdag för övervakning av fågelhuset. Den ska kopplas till tv:n för att där kunna se vad som händer inne hos pipparna. Tanken svindlar. 900 kronor. Inte farligt för all den glädjen. Bara vi nu får igång den… Började tappert spåna hur vi skulle koppla in den redan första kvällen, ...många kanaler var det…!

Spånandet fick ge vika för påskstädning i ett par dar, påskmiddag för pappa i går och idag påskbesök i bonusdoteras nyköpta hus. Och nu är vi trötta efter allt påskande.

Nu ska Husbonden jobba i två dagar och kursa en tredje. Sen får vi Med Saken Ta Itu på nytt. Såvida jag inte gör själv i min ensamhet… Kvinnor Kan… HA... sådana dagar äro förbi. Det var förr det, innan tekniken knockade mig. Nu tas här bara små, små steg i taget. För att inte gå i taket när det misslyckas. Eller somna på stört.

Det får bara inte bli som när jag blev utbränd och inte klarade den nyköpta videons installation på över ett år och garantin hade gått ut...

Så nu är underverket äntligen inköpt. Folk skaffar sånt här för att övervaka babyrummet, garaget, entrén, postlådan och allt möjligt. Det är ju numera ekonomiskt överkomligt. Om man skulle få kontrollfnatt kan man köpa ytterligare TRE kameror (à 500 kr/st) för inkoppling på samma mottagare. Ja, ja… nu vet vi det. Vi ska ha igång den här först. Vi återkommer...

Våra risfåglar blir mer speciella ju bättre vi lär känna dem. Att de är tuffa och munhuggs med varann, att de är noga med rangordning och använder burdusa tillrättavisningar... det visste vi. Att de är otroligt charmiga och roliga under tiden visste vi också, som när de göra fula grimaser åt den granne som vill tränga sig på. Det är lite trast- och skatbeteende över dem ibland.

Nu har vi även sett deras uppfostringsbeteende. Det skedde när en ny liten parvel kom ut ur holken, vilket hände av misstag när jag kontrollerade en holk där tiden egentligen var ute. Vi antog att holken var tom, men där fanns ändå en eftersläntrare som hoppade ut. For omkring på låg höjd, ömsom på golvet och ömsom på nätet som fågelungar ofta gör.

När han tiggde mat blev han bryskt tillrättavisad. Ja… nertryckt! Vi såg hur en vuxen risfågel hoppade upp på honom, knycklade ihop ungen med fötterna och trampade på honom där han låg på golvet! Beteendet pågick under 15 sekunder men var inte aggressivt för då skulle ungen pucklats på med näbben, så var det inte. Uteslutande användes fötterna.

Strax gick det upp ett ljus, polletten trillade ner. Vi har länge talat om hur duktiga risfågelbarnen är till skillnad från andra, de sitter alltid uppe på grenarna. Vi har aldrig sett någon ny unge på golvet. Nu förstår vi varför! Ungen blev handgripligen lärd att det kan vara farligt på marken! Nästa gång vi tittade in satt han mycket riktigt på grenarna, han också.

När fågelungar lämnar boet sker detta i regel tidigt på morgonen, såväl i fågelhuset som i naturen. Vi kommer inte dit förrän vid åtta-niotiden. Då har de vuxna hunnit få upp ungarna på grenarna och vi har trott att det berott på ungarnas utveckling. Så icke. Det finns ständigt nåt intressant att lära.

Dave Brubeck Quartet med Take five vilken gjorde honom känd 1959. Här i en upptagning från 1961 med Joe Morello i högform i det coola trumsolot.

-------------------Tyvärr borttagen av You Tube.-------------------------

Här behövs lite House Warming Party i nattkylan. Brrrr.

Storbandsjazz, favoriter, mmm, hjärtat pumpar blodet varmt.

TOMMY DORSEY & ORCHESTRA : WOOGIE BOOGIE

Tretton koltrastar har samlats på gården i kylan. Fröutfodringen har utökats med äpplen, bröd och russin. Första bofinken kom hem lagom till kylan, en överlevare som klarat resor bort och hem. Ska han behöva dö här? Är tranorna kvar borta i skogen? De stora skarorna väntar på ön Rügen för att vänta på rätt väder. Men kall natt väntas, för ort och årstid alltså, ner mot tio minus under fullmånen. Måtte det vända nu. Detta var inte roligt. Fryser ända in i själen.

Det var första gången jag var hemifrån på några dagar när jag idag körde hem pappa efter påskmiddagen. Snön hade drivit igen vägen så att plogen varit framme. Vi märker inte mycket här i vårt lilla hörn av världen. Väl därute såg jag att boskapen gömt sig i ligghallarna. Alla samlar sig för att stå ut kommande natt. Mina promenader har fryst inne, jag lider av blåst och frost och har gått i strejk. Måtte det vända nu.

Den eldiga springaren köptes på marknad. Sades vara äkta konsthantverk. Visst förstod jag att den var massproducerad. Det såg man ju av sammanhanget. Men vad bryr jag mig om vad som är äkta eller inte när hela själen säger "JAG VILL HA". Impulsköpet har aldrig ångrats. Bryr mig faktiskt inte om hur den skapats. Älskar den här pållen, tittar och njuter. Den sitter på väggen i trappan upp till övervåningen, mitt i Lilla Huset, och syns med ens man kommer in genom ytterdörren.

Långfredag med isvindar och drivande snö vinande runt knuten var perfekt för städning. Under trasors långdans bjöd radions P1 traditionsenligt på allvar och ledsamheter, bl.a högmässa med Jesu lidande och död samt resonemang om aktiv dödshjälp. Nej, jag raljerar inte över Jesu lidande. Är faktiskt troende kristen, blev frälst i 20-årsåldern och har haft Gudsupplevelser. Men… ibland blir det bara för mycket.

Numera går det ju an, det var värre i vår barndom. Inga affärer öppna, ingen godisaffär, ingen bio, ingen var ute, inga tidningar… bara DÖTT. Undrar om ambulansen gick… När kiosker flera år senare höll öppet några timmar såldes Helgextra, en löjligt tunn tidning på tre blad eller nåt sånt. Den kanske finns än?

En period i livet sjöng jag i Byhålans kyrkokör. Ur långfredagsrepertoaren minns jag med bävan det dystraste musikstycke jag vet. En oerhört ledsam och svårsjungen melodi i djupaste moll. Texten börjar:

"O huvud blodigt sårat, av smälek höljt och spe.

 O huvud kvalt och fårat, och böjt i ångst och ve."

Som tur piggar det på sig till Påskdagen då kyrkan firar Jesu uppståndelse. Men sångkör blir det inte mer för min del, rösten förstörd av rökning. Klär mig mentalt i törnen och skäms i ångst och ve.

Kvällens förväntade clou på tv blev enbart pinsam när megastjärnan Carola fördärvade Så ska det låta. Hon tog plats. För mycket plats. Är självupptagen och tävlingsfixerad, den tjejen. Carola och kollegan Andreas Johnson sjöng hela låtar för varje enskilt ord och lät tiden gå för medtävlarna i andra laget. Och ut på golvet skulle Carola, helst med eget material. Hon kunde ju dåligt texter till andras låtar.

Nu börjar man förstå varför hon är illa omtyckt. Vi led svårligen och lämnade snart tv-soffan för andra aktiviteter i hemmet.