Har fått låna dessa fina och märkliga bilder av goda vänner som fick en märklig fångst i sin fågelvoljär. Sparvhök!

Voljären står tillfälligt tom och utan dörr i väntan på renovering. Höken hade irrat sig in där och var fruktansvärt stressad. For omkring och landade ett flertal gånger på detta egendomliga sätt, hängande uppochned. Till slut lugnade han ned sig och kunde sitta still en stund och samla sig tills han kunde hitta ut samma väg han kom in.

Så här ser alltså hökuslingen ut i närbild. Vi har ju en likadan som brukar slå mot våra fågelvoljärer. Vacker och kraftfull, imponerande. Men visst har vi fågelälskare kluvna känslor för dem.

Måste ändå reservera mig för artbestämningen. För en amatör kan sparvhök och duvhök vara förvillande lika varann. Vissa kännetecken och färgnyanser skiljer honor, hanar och ungfåglar i olika stadier. Duvhök är den större 48-61 cm. Sparvhöken 28-38 cm.

Tusen tack för lånet!

Foto: Elisabeth Alström.

Ännu en av alla dessa dagar…

Blev sen hos fåglarna i morse. Hann bara återvända och lägga alla skålar i blöt när God Vän ringde. Telefonen gick varm i två timmar (manlig bekant, dom kan också…!). Ungefär där sprack hela planeringen. Sugen på stekt ägg och bröd vilket intogs under samtalet, rationellt som tusan;-}

Blundade för akut snöfall tills solen åter lyste.

Utgrävningen i hemmets dunkla vrår fortsätter, letar efter speciella bildförstoringar. Saknade bilder saknas fortfarande. Fann däremot annat kul. Försjönk i minnen. Överfölls av trötthet. Satte mig i tv-soffan med hundar till Elvisfilm på TCM. Dåsade till. Vaknade med dåligt samvete (varför då?… jag är ju sjuk… när ska jag lära mig?).

Vissa dagar tappar man bara greppet. Startade diskmaskin, tvättmaskin (med bara en skjorta) och drog runt med Långsnablade Draken, tre kända knep när man vill fejka duglighet. Det brukar hjälpa, så ock i dag. Därmed kunde kvällspasset startas en aning nöjdare.

Ännu mer snö! Härtill är jag nödd och tvungen… att sätta in snöbilder den 25 mars, alltså. För minnet.

Ställde in planerad resa till Byhålan för inköp av fågelfrö. Det vräkte ner för mycket. Trodde inte mina ögon när det mitt i stora snöfallet anlände en hel starflock. Det var starar på talgbollarna, starar på marken, starar i träden, starar i fågelbordet och trastar på marken och i träden (förutom alla de vanliga då…) Det var världens hålligång vid fågelbordet. Fullknôkat, som vi säger här.

Nu skulle det varit fågelräkning. Nu har alla som inte var här den 23 januari kommit fram. Domherre, grönfink, gulsparv, hämpling, bergfink plus alla mesar som vanligt. Men stararna…! Så fina de var, och hungriga. Härligt att kunna bjuda de långväga resenärerna på mat när de kommer hem.

Förhindrad att ta bilder på dem då utfodringen ligger i Parken på andra sidan vägen med häckar emellan. Vi ser men kan inte fotografera för alla grenarna.

När jag pratade med grannen på telefon för att samordna trastmatningen såg jag genom köksfönstret tranorna som kom… mitt i snöfallet. 15 stycken. De kunde inte hålla sig längre. Krrrooh, Krrrooh, ropade de när jag öppnade fönstret. "Vi är hemma, vi är hemma". (Ooo, jag ryser) Härligt! Dom kan väl inte ha fel…? Nu måste våren ta fart.

Åtta timmar tar resan från den tyska ön Rügen till Hornborgasjön, läser jag i lokaltidningen. Där står det också att tranorna stänger av blodcirkulationen under knäet så att dom kan stå på is och i kallt vatten. 2 300 tranor är framme nu och dom dansar, hoppar och flyger, berättas det. Full rulle alltså.

Tranorna utfodras med korn som de äter upp sig med inför häckning och för dem som ska fortsätta norrut. I fjol vräktes 120 ton korn ut runt mars-april till tranorna.

Blev så uppiggad av detta att jag genast åkte till Byn och köpte mer fågelfröer när snöfallet slutade.

Tranbroderiet gjorde jag för snart 40 år sen. Gammal kärlek rostar aldrig.

Har gjort testet jag med. Har sett det på flera bloggar och brakade åstad. Så här blev det.

Har läst en del i mitt liv, men mera sällan skönlitteratur. Bokhyllan är fylld med facklitteratur från olika perioder. Därför blir ett test av detta slag svårt att genomföra. Alla förutsätter på något vis att man läser skönlitteratur... Annars läser man inte...eh..?

Sedan många år tillbaka har jag dock inte haft ro att läsa något alls, svårt med koncentrationen, känner mig tvungen att GÖRA något istället. Är väl mer givare än mottagare, kan jag tro.

Under påskens påtvingade inomhusvistelse har utgrävning påbörjats i Lilla Husets dunkla vrår. Nu återfanns mina gamla flickböcker. Om hästar och hästflickor förstås. Jag var helt besjälad av Jill, favoriten nummer ett med nio böcker i serien. Jag slukade dem sittande i favoritfåtöljen en hel sommar i slutet av 50-talet. Solen gassade och mamma tyckte jag skulle gå ut i det vackra vädret. No way! Jag drog ner persiennerna och läste om Jill, skriven av Ruby Ferguson.

Böckerna passade mig som hand i handske med humor och ett tilltal som jag sög åt mig. Den serien har nog påverkat mig mer än jag vet om. Upptäcker nu att jag kan första boken utantill.

Jill lever lyckligt med sin barnboksförfattande mamma under enkla förhållanden. Ibland ger författandet en rejäl hacka, precis lagom för att Jill då och då ska kunna köpa sig den häst hon just då önskar. Jills första ponny Black Boy köps just på det viset, utan att hon vet ett dyft om hästskötsel eller ridning. Hon har lärt sig älska hästar genom sin bortgångne far. Black Boy släpps i deras trädgård vid Grindstugan vid Gamla Tjärnen i Chatton där det gamla skjulet turligt nog visar sig rymma ett gammalt stall.

Allra mest älskade jag första boken där Jill Crewe är elva år. Hon fumlar med sin nya ponny som är jättesnäll. Som åskådare vid en ridtävling träffar hon Martin Lowe som är rullstolsburen efter en krigsolycka. Han lever upp på nytt när han kan lära Jill rida och sköta sin häst och bli en duktig ryttarinna som inte alls vill vinna till varje pris utan mest göra ett gott jobb.

Alla flickor i grannskapet rider och deltar i lantliga små tävlingar i underbar engelsk landsbygd med lokala lantbruksutställningar, välgörenhetsbasarer, rävjakter och tweedkavajer. Böckerna doftar häst, hö och läder.

Jill är präktigheten själv, ärlig, rättrådig och klok med gott uppförande, hög moral, civilkurage och gott självförtroende. Hon tar eget ansvar och gillar att göra rätt för sig med hårt arbete. En alldeles vanlig flicka vars ryttarbana inte alls gick raka vägen till tävlingsvinster och rosetter utan genom massor av vanliga fel och fumligheter som hos alla nybörjare.

Dessa sedelärande böcker kostade fem kronor styck och hette Jill i sadeln, Jill stallflickan, Jill rider igen, Jills ridskola, Jills ridklubb, Jill tar priset, Jill och drömhästen, Jill bland vilda hästar och Jill på långritt.

Rivstart på dagen. Jag som vanligen drar omkring en stund och mornar mig fick plötsligt fart under fötterna när jag tittade ut i gryningsljuset. Snön hindrade utefåglarna från att hitta mat. Slängde på mig nödvändiga kläder, skottade mig fram till fågelhuset, hämtade en spann med fröer, smulade bröd tillsammans med äpplen och russin i plastpåse och fort ut till vännerna som satt hungrigt väntande i Parken.

-  Konstig frisyr den har då, sa dom om nattrufset.

- Nu ska vi inte vara såna, sa jag. Sparkade undan snön på marken, fixade och donade med frukosten. Hungern fick dem att raskt glömma frisyren.

Nääe, nu är jag redigt trött på det här vädret. Och på påsken. Det var minsann den tristaste påsk jag upplevt, helt utan påskkänsla. Bara de uppsatta påskfjädrarna i riset utanför erinrar om att det faktiskt var påsk. Först slokade de i ösregn, sedan kom snön. Jag skrev då att jag inte kunde bestämma mig för om det såg fånigt ut, eller tappert. I kväll när ännu ett snöfall drösat ner vet jag… det ser rent löjligt ut.

Om denna vinter består till nästa helg när vi går över till sommartid blir det dessutom störtlöjligt.

Egentligen menar jag att det är bra för naturen att våren dröjer något, men detta är bara för mycket. Jag lider med de anlända flyttfåglarna.

Vad gör tranorna? Är dom kvar borta i skogen? Går dom där med hängande huvuden och uppdragna axlar och sparkar i tuvorna? Och gärdsmygen som har varit här hela o-vintern… var ska den hitta mat nu? Och rödhaken?

Och alla lärkor och vipor som for över åkrarna, sprudlande lyckliga över att de hittat hem från genomlidna umbäranden. Bofinken som kommit såg fräsch ut häromdagen och trastarna är hungriga av bara den. Vi vräker ut äpplen och bröd. Frölagret är slut och måste förnyas i morgon dag.

Nääe, säger jag. Läget är visset om någon frågar mig. Tänker inte riskera nytt ryggskott eller annat elände genom att vandra runt i nordpolsmiljön och halka på översnöade isfläckar. Jag strejkar.

Fågelperspektiv vill denna Annandag Påsk

uppmärksamma ett nytt och friskt tillskott i bloggosfären:

Resurs.blogg.se arbetar med att belysa orättvis behandling av sjuka och utsatta och vill skapa debatt och attitydförändring i samhället. Resurs.blogg.se har lanserat PÅSKUPPROPET mot de föreslagna förändringarna i socialförsäkringssystemet.

Den som fått nog av vårt allt hårdare samhälle

kan titta in till http://resurs.blogg.se  för att ta del av debatten.

Själv länkar jag i denna stund till Resurs.

Resurs står för

"respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället"

Resurs är ett nätverk vars syfte är

att försvara respekten för Sveriges sjuka och utsatta!

olika psykiska funktionshinder och psykiska sjukdomar, modern forskning inom neurovetenskap och psykologi och moderna metoder om hur man lyssnar på och stöttar varandra