Att nya markiser äntligen köpts och därtill kommit på plats får nog ändå betecknas som våraktivitet. Den förväntade solen har drivit på. Vare sig det blir mycket eller lite av den varan. Trodde jag skulle bli blind här när den starka vårsolen lyste på snön. Nu är man bättre rustad.

Husbonden fick upp en före middagen och en efter. I morgon ska han sätta nytt tyg (samma mönster) på fyra äldre markiser. Ett litet lyft.

----

Men sommartid... håhå, jaja... med snö på marken. Visst känns det löjligt. Nu är det ändå lite bättre än härom dagen. Någon snö har smält undan men lååångt ifrån allt.

Enligt vissa sömnforskare mår vi inte så bra av att gå upp tidigare innan vi får "hjälp" av solen. Det tar tid att ställa om. Tycker själv att det hade fungerat bäst med normaltid. Varför stressa hela mänskligheten i onödan med att mixtra med tiden? "Var tid har sin tjusning".

----

Travestier kan ibland bli rätt kul. Hittade en hel rad sådana på nämnda citat. Kan inte undanhålla dem för bloggens läsare. Blev själv lite fnissig över flera. Håll till godo:

Var tid har sin strid

Var tid har sina vänner

Var tid har sin Linné

Var tid har sina hot

Var tid har sina fiender

Var tid har sina skitstövlar

Var tid har sin sak

Var tid har sin moralpanik

Var tid har sina dogmer

Var tid har sina hästhandlare

Var tid har sina problem

Var tid har sina idéer

För ett år sen skrev jag i bloggen att sädesärlan kom. Efter årets bakläxa på våren hoppas jag verkligen INTE att ärlan är på väg. Den behöver ju insekter att leva av. Är glad om den dröjer ett tag till.

Däremot rapporteras dagligen på Falbygdens Fågelklubb antal tranor vid Hornborgasjön. Idag räknades 11 800 fåglar in.

-   Ett jäkla tjat om tranor i den här bloggen.

-   JA, men jag bor ju nära Hornborgasjön och det ÄR ju så mäktigt.

Den som vill se oerhört vackra bilder på tranor hos Falbygdens Fågelklubb kan klicka HÄR. Där ligger också en liten video som skildrar ljud och upplevelse för den som inte har dem runt knuten. Jag ryser i alla fall och får tårar i ögonen. 

"Små, små fågelungar sova i sitt bo. 

Lilla fågelmamma får då lite ro.

Hon brukar flyga hit och dit att söka något gott,

ty barnen ha så stor aptit och aldrig nog de fått."

Tassar ännu på tå av oro för Gretchens (t.h.) förstakull. Hon är såå duktig. Nu när ungarna inte längre är nakna har hon blivit riktigt morsk och ger sig ut för att njuta av livet emellanåt.

Duschar och putsar sig, äter för egen del, susar runt och socialiserar, tittar vad andra håller på med, plockar i grenar… Undra på att man är nervös… hon sköter väl ungarna ordentligt…? Vi kan inte göra något åt saken om det vore något fel, men man bryr sig ju.

"Tralalalaaa, åhej"… Alla fåglar badar och sköter hygienen, men inga duschar och plaskar så flitigt som kanarierna. Husbonden fick bygga duschkabiner att hänga över karen så att vattnet får vara kvar. Nu är det eko därinne som i ett badrum. Inte så många som sjunger just där, men vår Pavarotti och Loa kan ju få lust att slå en drill. Men även vågskvalpet och plaskandet ekar. På bilden t.v Menjadå i duschen.

Ovan är Pavarotti nybadad. Genomblötningen är grundlig, de tvättar sig även under "armarna", det dryper och skvätter om dem när de kommer ut och då vidtar puts och plock med varje enskild fjäder. Sen in i "torkhuven" dvs. ovanpå ett par risfågelholkar som sitter nära lysrören. Dessa holkar kallas därför Torklådan I och II. Där sitter alltid en hög med fåglar på tork, såväl kanarier som småfinkar och risfåglar.

Att det häckas fram risbarn där är ett under med allt steppande på taken. Ibland bråkas det om sittplatserna också men båda "torklådorna" har varit populära häckningsplatser två år i rad. En kull från vardera holk är ute och nu ruvas nytt, 7 resp. 8 ägg.

"Thank God it’s Friday" hette en disco-LP jag köpte i den grå forntiden. Var ute efter lite pumpa-pumpa. Den var inget bra. Motsvarade inte alls förväntningarna. Inte heller denna fredag kväll är någon höjdare. Sitter just och småhuttrar efter att tempen sjunkit till kamintändningsdags efter Så ska det låta.

"Oh, God I’m tired" vill jag istället utbrista. Ögonen hänger på trekvart och har gjort så hela dagen, ja, egentligen flera dagar i rad. Tror det beror på den illa tajmade vintern. Snackade runt med folk i affären idag och dom tyckte detsamma. Tröttheten var tämligen utbredd och man skyllde samfällt på snön och kylan. "Thank God, I’m not alone" utbrister jag istället.

Så trevligt 'Så ska det låta' ändå är. Prestigelöst och glatt och med gott humör och leklynne. Är lite bränd från förra fredagen när Carola saboterade tillvaron... eller var det SVT själva? Skvallerpressen fick det att framstå så.

----

Trevlig kille ringde ikväll med beröm för en avhandling jag gjort för några år sen. Sånt piggar alltid upp. Vi hade visst talats flyktigt vid på ett årsmöte någon gång och nu samlade han sig för ännu ett sådant i morgon. Vi var snudd på befryndade själar.

----

Etapp II med övervakningskameran har inletts. Fick bild men inget ljud. Husbonden var eld och lågor och rusade ut i fågelhuset med kameran, men tv-skärmen envisades att vara blå. Upptäcktes att yttepytteantennen måste stå precis rakt upp för att få bild. På både kamera och mottagare.

Men… fortfarande intet ljud. Typiskt. Säg det som går på räls. Gav upp.

-   Men du hade ju stängt av ljudet, ropade Husbonden strax.

-   Javisst, ja, det hade jag glömt.

Det hände när jag tog mig en lutare till 24 Direkts riksdagsdebatt som jag hade på mest för att uppnå lämplig ljudmatta för hundarna så att dom inte skulle stoja till över småsaker när jag precis har somnat in. Det är dom annars experter på och jag brukar få hjärtsnörp. Dom uppförde sig som små lamm, men riksdagen tjattrade om försäkringskassan. Oerhört viktigt egentligen, men jag orkade bara inte.

Ute tar det visst i att blåsa igen. Det må vara hänt bara vindarna kommer från rätt håll, dvs. söder.

Neej, nu tar tröttheten överhanden när kaminvärmen sprider sig i Lilla Huset. Jag stupar och bloggens besökare önskas god natt och trevlig helg!

Har just varit ute och hämtat in dagens post. Klockan tio på kvällen! Den blev bortglömd för att jag tidigare på dagen hämtade gårdagens (!) post. Man kan ju undra hur det är fatt här.

Snön krasade under fötterna med ljudet av maräng. Är det sista kalla natten? Ska det äntligen vara slut på denna pina nu? Den gångna natten hade vi minus 11 grader. Det vankas varmare väder, enligt SMHI. Det tror jag när jag ser det. Blundade för tre olika snöfall mellan solskenet idag.

Personligen förstår jag inte det roliga med snö. Många säger att det är så trevligt och vackert och härligt… Enligt mitt förmenande är det vackert i december när mörkret behöver lysas upp, sedan kan det kvitta. Nu är det bara löjligt. Man blir ju snöblind när solen skiner. Drar ner jalusierna och har solglasögon på. Ögonen klarar det inte. Därtill befarar jag att påskliljorna är förstörda. De brukar vara stryktåliga, men detta var nog föör mycket. Hur kul är det? Det är naturens straff mot mänskligheten, känns det som.

Slut på gnäll för ikväll, hehe.

• Idag hämtades våra nya markiser som beställts för ett tag sen. Äntligen i rätt tid, lagom före sommaren. Det ska däremot bli roligt.
• Kul var det också att Husbonden efter råd från Grannbyns tv-handlare kom på rätt spår med intrimmandet av vår nya övervakningskamera. Ett steg i rätt riktning. Vi såg egna bokhyllan i tv:n. Vidare till etapp II i morgon.
• Åhej, nu väntar räkningsbetalning. Va' kul... ja, att få pinan gjord alltså och bli skuldfri. Man är väl uppfostrad att göra rätt för sig.
• Ja förresten, kasade Väninnans Äkta Hälft ner i diket med bilen häromdan efter inköpsrunda. Skadefri. Som tur fick han hjälp av God Man Med Traktor. "Den som gör en resa har alltid något att berätta" heter det.

Slutet gott, allting gott.

Googles andra unge har kommit ut. Mor har haft lite problem med fruktsamheten i år (en enda unge per kull) men vi är glada för varje nytt liv. Att följa detta är som att själv vara gravid och uppleva förlossning på förlossning hela våren.

Man är riktigt utpumpad efteråt, men nöjd. Så nöjd som bara en nybliven mor kan vara. Den här lilla parveln kom ut lite för tidigt för att Helmut tyckte sig behöva boet. Helmut har störts på något sätt vid två tidigare ruvningar och övergivit sina ägg efter nästan full tid. Hon ville väl satsa på ett ställe där någon lyckats… eller vad ska man tro? Hur som helst var ungen av prima kaliber och klarade proceduren finfint. Kutade omkring på höga ben någon timme men tog sig själv strax upp på högre grenar. Gott gry i den. Hmm, bra namn…Gry (Grynet).

Ingela Aagards nyutkomna bok "Den största nyheten" lockar mig. "Den största nyheten är att Jesus finns", menar Aagard som efter livslångt sökande fått visshet. Hon säger: "En av dessa många kvällar när jag läste Bibeln flyttade Jesus in. Det enda Han, fullkomligt ljudlöst men mycket tydligt, sa var: ’Du behöver inte förstå’. Bara så." Ingela Aagard, tidigare reporter och nyhetsankare på Aktuellt, har funnit Gud och sin egen gudstro, precis som jag själv.

Jag hör också till dem som mött Gud. Han kom på besök i sovrummet. Det är känt att människor i svår kris kan få religiösa visioner/uppenbarelser. Det finns böcker och forskning om det. Har själv medverkat i ett sådant forskningsprojekt.

Det var på 1980-talet det hände mig.

Efter en stormig period hamnade jag åter i kaos och kände mig just då inte redo för det. Hela tillvaron rasade. En natt låg jag klarvaken, tankarna snurrade hysteriskt för att tänka ut olika alternativ för att tackla situationen. Mitt i denna belägenhet kom plötsligt Gud på besök i sovrummet – utan att jag skänkt Gud en tanke. Rummet vibrerade av ljus och värme, som ett magnetfält fast det i verkligheten varken var varmare eller ljusare. Känslan av dessa vibrationer, detta kraftfält där det liksom sprakade och knastrade, var så intensiv att jag vände mig om för att se om någon/något var där. Fast jag varken hörde eller såg något speciellt var det som om något (en röst i mitt inre?) sa: "Oroa dig inte. Vänta ett tag, så reder vi ut det här tillsammans."

Detta var oerhört fantastiskt. Budskapet som ljudlöst men ändå med sådan styrka och tydlighet trängde fram till mig ingav en stark visshet och trygghet. Upplevelsen var över på några sekunder medan värmen – och ron – dröjde sig kvar en stund. Det kändes som om min säng vilade i något. Inte direkt svävade men ändå var omsluten och uppburen som av en stor famn (Guds famn).

Förvånad, glatt överraskad och helt lugn tänkte jag upprymd: Javisst, ja. Så är det. Jag har ju Gud. Att jag inte tänkte på det. Gud har varit hos mig i mitt sovrum. Gud kom på besök.

I boken berättar Ingela Agardh om alla de möten och händelser både i yrkeslivet och privat som ledde fram till hennes gudstro, men också om alla de nya frågor och ställningstaganden som hon haft att brottas med som ny i tron. Klicka på boken för länk.