Långfredag med isvindar och drivande snö vinande runt knuten var perfekt för städning. Under trasors långdans bjöd radions P1 traditionsenligt på allvar och ledsamheter, bl.a högmässa med Jesu lidande och död samt resonemang om aktiv dödshjälp. Nej, jag raljerar inte över Jesu lidande. Är faktiskt troende kristen, blev frälst i 20-årsåldern och har haft Gudsupplevelser. Men… ibland blir det bara för mycket.

Numera går det ju an, det var värre i vår barndom. Inga affärer öppna, ingen godisaffär, ingen bio, ingen var ute, inga tidningar… bara DÖTT. Undrar om ambulansen gick… När kiosker flera år senare höll öppet några timmar såldes Helgextra, en löjligt tunn tidning på tre blad eller nåt sånt. Den kanske finns än?

En period i livet sjöng jag i Byhålans kyrkokör. Ur långfredagsrepertoaren minns jag med bävan det dystraste musikstycke jag vet. En oerhört ledsam och svårsjungen melodi i djupaste moll. Texten börjar:

"O huvud blodigt sårat, av smälek höljt och spe.

 O huvud kvalt och fårat, och böjt i ångst och ve."

Som tur piggar det på sig till Påskdagen då kyrkan firar Jesu uppståndelse. Men sångkör blir det inte mer för min del, rösten förstörd av rökning. Klär mig mentalt i törnen och skäms i ångst och ve.

Kvällens förväntade clou på tv blev enbart pinsam när megastjärnan Carola fördärvade Så ska det låta. Hon tog plats. För mycket plats. Är självupptagen och tävlingsfixerad, den tjejen. Carola och kollegan Andreas Johnson sjöng hela låtar för varje enskilt ord och lät tiden gå för medtävlarna i andra laget. Och ut på golvet skulle Carola, helst med eget material. Hon kunde ju dåligt texter till andras låtar.

Nu börjar man förstå varför hon är illa omtyckt. Vi led svårligen och lämnade snart tv-soffan för andra aktiviteter i hemmet.

Ett minne fick mig i kväll att på fyrafötter krypa långt in i snedtaksgarderoben för att gräva i gömmorna. Var inte riktigt säker på att den fanns kvar, men hoppet drev mig vidare på ömma knän. Under osorterade bra-att-ha-trasor och tyger, urvuxna kläder (som kanske passar nu), gamla kassettband och skor i mängd låg den… Blockflöjten!

Instrumentet, en Moeck, inköptes vid 35 års ålder i ett svagt ögonblick när jag inspirerats av en klarinettspelande bekant. Jag som aldrig spelat något instrument…(en brist i min uppfostran) drömde väl inte om att bli någon Mr Acker Bilk And His Paramount Jazz Band men tänkte kanske nå en bit på väg.

Felet var bara att jag tänkte ta det "från början"… Borde nog startat med klarinett direkt.

Med Moecken inhandlades två häften Blockflöjtskola som jag trälade med en kort tid. Svårt få ut tonerna, det väste, det var pipigt, det var förfärligt. Har hemska minnen av "Storken har så långa ben, kliver över stock och sten".

Jag behövde aldrig fatta beslutet själv. Det gjorde min lilla hund, Jackie, åt mig. Med ansiktet förvridet i en lidande grimas kom hon upp till mig i soffan, klev upp i mitt knä och tryckte handgripligen med sin nos bort träpipan från min mun vilket avgjorde saken. Vårt lidande ändades där och då.

Men Husbonden som kom in i mitt liv just då, HAN kunde! Med självklarhet greppade han träröret och pep raskt fram sitt paradnummer från barndomen "Köp varm korv, köp varm korv, härlig korv med mycket senap"… Jag var full av beundran. Han stal mitt hjärta från den stunden. Undra på att vi inte slängt flöjten.