Vårens blodbad är snart ett minne blott. Så här ser det ut i sofforna när hela familjens lilla fästmö löper. "Slakthus 5" - blod överallt efter bara några dygn. Bra med gamla lakan. Golvet grovstädar Sigrid och Ulrik tillsammans, men sofforna vore i farozonen utan lakanen. (Nä, vi kör inte med tikskydd.)

Ulrik har dock goda minnesbilder av hur det skulle gå till, men som kastrerad får han inte längre till det. Innan gav han upphov till 17 valpar (inte med Sigrid), jag tror faktiskt han är både morfar och farfar också.

Rätt skönt att slippa oroa sig, springa och kolla vad dom gör i varje ögonblick. Bara att släppa kontrollen och låta dem roa sig så gott det går. Några år efter kastrationen fick han faktiskt till det också. På ren viljestyrka, gissar jag. Inte nu, men han försöker.

Detta granna stoföl föddes på bôggda mitt på självaste Internationella kvinnodagen. Första namnförslaget blev Quinny. Grattis till Väninnans granne!

Våra små lessons känner sig nu riktigt trygga. De sitter gärna kvar och äter när vi är inne och jobbar. Trivs bättre nu när de har stort rum. Jättemysigt att kunna se dem utifrån genom fönstret när de sitter och äter. I skålarna serveras på bilden uppblötta fröer, rivna morötter och kokt ägg.

Var alldeles varm om hjärtat i kväll när jag kom in från fågelhuset. Nu mår man bra! Ungarna trillar ut i rask takt hos risfåglarna. I går kom tre, idag ytterligare fyra (bild ovan). Och fler återstår, i en holk är det alldeles packat och man hör hur de ligger och snackar därinne, bökas och trängs också, kantänka.

Herreminje, vad roligt. Ååå, dom är så söta. Nu börjar det roliga, att få följa dem i deras utveckling. Genast blir det mer liv igen. Det var så dämpat när vi hade sålt alla ungar i december, så mycket plats till så få fåglar. Nu fyller det på igen. Här ska inte säljas för många i år. Nu ska vi ha så många som vi faktiskt har utrymme för. (Bilder: vaksamma föräldrar)

Sebrafinkungarna färgar ut så smått. Nästan genast börjar de försöka äta själva.

De är inte ute många veckor innan näbben börjar skifta i rött, sebratecknen framträder på bröstet och hanarna börjar spela och dra omkring med bomaterial.

De har en kolossal utveckling, rena födgenier. Därtill har de en tydligt drift att på egen hand föröka jorden.