Körigt idag. Efter tidig utfodring och snabb förkortad promenad var det dags för ordinarie B12-spruta och sen huvudstupa in i bankens djupa källarvalv för tömning av bankfacken. Totalt 1,5 meter dokument på höjden, jag lovar, vilket inte riktigt framgår av bilden på påsarna i bilen. Tänk... varje enskilt blad av dessa har man behandlat, begrundat och bokfört under 18 år. ("Förspilld kvinnokraft", som sänggrannen på sjukhuset sa.)

Det tog en timme att få ner buntarna i tio plastkassar. Kånkade, bar och lastade bilen medan bankpersonalen förberedde papiren för avslut. Hem för rastning av hundar och litet mellanmål och iväg till revisorn för leverans. Nytt kånkande in i hissen, ut ur hissen och in i nästa valv... Nästa vecka väntar samma procedur när dokumenten ska till förvaring hos likvidatorn. Vi snackar papperssamhälle...

Sista gången på tu man hand med revisorn. Således överlämnades uppskattad present som tack för värdefull hjälp 'off the record' genom åren, varpå vi traskade iväg för intag av välförtjänt kaffe och smörgås. Hem till hundarna och dagens första ordentliga rast före kvällsskiftet hos fåglar och marsvin.

Utöver Dog Whisperer på tv roade jag mig med att teckna shirehästen Alfie efter foto.

Shire är världens största hästras med en mankhöjd på c:a 2 meter. Undra på att tanten ser liten ut.

Hmmm, och i morgon är man friii. Får se hur detta ska nyttjas bäst.

Vankar av och an i väntan på besked om Toste på Djursjukhuset. Han mår efter omständigheterna väl, gillar läget och svarar på medicineringen mot akuta besvär. Fler undersökningar återstår.

Pappa har varit på middag. Har börjat renskriva material från pappas historiska noteringar. Åt honom. Han, som fyller 85 i april, vill nämligen skriva några (!) böcker om sitt specialintresse. Förstår inte hur det ska gå till med hans besvär med gula fläcken och blodsjukdom, men... det är ju hans business. Kan man bidra med något för att hålla drömmen vid liv är det väl bra.

Morgonens koll i fågelholkar och reden visar att risfåglarna lyckats ruva fram fler ungar. Bland kanarierna är det just nu bara Helmut, Googles och Orange som tänker svara för stammens fortlevnad. Låter lite blekt, men är bättre än inget. Fem grå och tre beige alldeles bedårande sebraungar har hoppat ut ur bona.

Gårdsplanen utanför ser ut som ett slagfält efter alla fällda träd, visserligen omhändertagna och sorterade i högar men lite nybyggarkänsla är det. Här väntar mycket jobb innan det blir eldningsbar ved, det gör det.

Denna låt med Svenne Rubins får mig att tänka på den samtida och lika vanliga PV:n som var MIN favorit på 1960-talet. Som 15 åring provkörde jag både BMC Cooper (lilla hundkojan) samt en Amazon med det fräcka avgassystemet abarth med dubbla kromade slutrör. Kunde till och med backa med släpkärra före körkortet. (Snälla killar visade förtroende.)

Man var bilintresserad och kunde samtliga förekommande bilmärken. Det var mycket roligare förr, när det fortfarande gick att se skillnad på bilmärkena. Nu har jag förlorat greppet eftersom alla bilfabrikanter kopierar varann, är glad om jag ser skillnad på färgen...;-)

Här den kära "dyrgripen" som gick runt hela Sverige.

Och tuff var man (nedan).

Halva tonårstiden tillbringades i bil eller väntande i garage. Alltid något som skulle repareras. Lärde mig att det gick fortare om man deltog. Tänkte ett slag bli bilmekaniker, särkilt när vi lackat om den kära PV-57:an från sin rosabeige originalfärg till californiavit (nämnd i låten) med röda fälgar och schackrutig grill.

Provkörde också en automatväxlad Chevrolet Impala som kompisarna hyrde bara för att känna hur det kändes. Stor skillnad mot PV:ns tre växlar och osynkad etta, men föredrar fortfarande att växla själv.

Vi tänker idag på Väninnans voffe Toste som bor på Djursjukhuset i natt. Efter vinglig och spyig morgon blev det angeläget att kolla upp vad som fattas den lille mannen. Urinvägsinfektion har tidigare konstaterats hos lokal veterinär, halva sulfakuren är genomförd men nu tillstötte detta.

Toste har varit trött och utan matlust en tid. Därtill är prostatan något förstorad och en testikel i bukhålan har ökat i omfång. Några blodvärden var knepiga och man ville behålla honom för observation. Därtill lyder rådet att kastrera. Dagens vingel och illamående beror kanske på den häftiga sulfakuren.

Det är såå trevligt med sin uppfödning på nära håll, men man vill ju också att de ska må gott. Nu håller vi tummarna att det räcker med dessa problem och att inget annat tillstöter. Sov gott på sjukhuset, Lille Toste!

Klockan 20:47 firade jag med kvällens första cappuccino (med lite extra socker). Min allra sista bunt med bilagor till revisorn var då klar. Tömde fyra pärmar på sitt innehåll som ska brännas. Endast fyra pärmar kvar till utifall frågor uppstår den allra sista tiden. Har nämligen redan deletat i hjärnan så jag litar inte på minnet.

På måndag töms fyra stora bankfack på sitt innehåll och avlämnas hos revisorn. I vecka 9 drar vi gemensamt till likvidatorn för slutredovisning. Det är knappt man tror det är sant, men det gör jag nog ändå för jag har varit avslappat trött.

I morgon kommer pappa på middag, för första gången sedan hans fall i mellandagarna. Han går nu utan rullator och orkar tänka på något annat än sig själv.

Astrilderna blev tossiga vilket ledde till rockad i reservburen alltmedan Orange blev högst förnärmad. Fågelbestyren tar ibland oväntade vändningar. Harmoni byts till dramatik. Ständigt nya lösningar.

Astrildpojkarna var plötsligt som tossiga inne hos kanarierna. Förändringen inträffade när det låg ägg i bona. Astrilderna fick spel.

- Aaah JÄTTEÄGG, tyckte dom och kilade in i Oranges bo och ruvade. Schysst med äggvärmare när hon måste ut, även om astrilderna är väl små för att nå runt äggen. Men hon fick allt svårare att mota ut dem när hon återvände. I morse hade de tagit över totalt. Äggen var varma men Orange uppgiven.

Här gällde att handla. Astrilderna fick således motas ut från voljären och flyttas in till Nacka i reservburen. Hans båda flickor Gretchen och Minni-Mini flyttades tillbaka till stora voljären eftersom Nacka knappt sett åt dem. Han ser bara Pavarotti.

Orange tog åter sina ägg i besittning (tack och lov) och såg ytterst förnärmad ut när hon lagt sig. Dagen var räddad och de sex pilska hanarna får vänta någon månad på ett normalt liv. Kvinnor och barn först!

Min "resa tillbaka" fortsätter nu efter ett låångt juluppehåll, delvis förlängt av helger, pappas fall, ryggen samt mörker. För att göra storyn kort slutade december med att jag gick och gick och gick utan att något hände på vågen. Den visade konstant 73 varje morgon. Från jul och framåt har vågen har i princip stått på 73 hela tiden, trots att promenader delvis ställts in (vågen är korrekt).

Helt nyligen gick jag upp ett halvkilo, men livremmen kunde dras IN ett extra hål…!? Paradoxalt. Man undrar vad som pågår i kroppen. Kan vikten ha stabiliserats? Är fettet omvandlat till muskler istället? Egendomligt är det.

Drog nu igång stavgången på nytt när ryggen kändes "utom fara". Och genast sjönk vikten till lägsta bottennoteringen 72,5 kg. Första gången på två månader UNDER 73 kg. Höll på att trilla baklänges av pur förvåning. Va…!!?? Tre dagar i sträck dessutom! Den totala viktminskningen på tolv kilo känns stabil.

Så nu är man på banan igen. Och nu är det så ljust på morgnarna att jag kan börja promenaden då, FÖRE fågelhusbestyren, vilket passar mig bäst.

-----

Och snart stundar kusinträff. Det är 20 år sedan vår förra reunion (som man säger på svenska numer...;-) Morbror N ringde på uppdrag av kusinerna C och Ch och aviserade vad som planeras i maj. Då går vägen till Uddevalla....

... hördes från Lilla Husets farstu i morse..

Omisskännligt var det så. Först ett rop. Sedan ett till. Avlägset. Men dock.

Stackars ensamma trana i kölden, tänkte jag. Men tranan var inte ensam. En förtrupp har observerats från närbelägen ort. Skönt, den var i gott sällskap.

Vår häckningslokal för tranor har årligen befolkats de sista tio åren och det var just därifrån som ropen hördes. "Våra" tranor brukar inte dra till närbelägna Hornborgasjön. De brukar stanna just här. Det är fantastiskt trevligt har ha dem i trakten. Vårt närområde är gamla fågelmarker från anno dazumal, så detta är tradition och kultur för mig.

Ett år hade lokalradion här i Västergötland "tranornas mecca" specialbevakning på tranornas ankomst. Man hade en reporter på plats vid Rügen utanför Tyskland där de brukar rasta före sista etappen hem till Sverige och Hornborgasjön.

Jag får ännu tårar i ögonen och hönsskinn när jag tänker på den euforiska rapporten: "Nu lyfter den första och drar med sig resten, nu lyfter tranorna ifrån Rügen. Om några timmar kan Ni se dem komma. Vid femtiden bör de landa hemma vid Hornborgasjön". Det var stort.

Några timmar senare hördes i radion: "Nu kommer dom. Här kommer den första flocken tranor direkt från Rügen." Det var rörande.

Ja, jag gråter nu också. Tranorna betyder väldigt mycket för en skaraborgare.

Ornitologerna räknar nu 2008 med att de stora flockarna vårtranor dyker upp i månadsskiftet februari-mars. I fjol siktades den första tranan söderifrån flyga in vid Hornborgasjön den 6 mars. Från Centraleuropa rapporteras en stor tranflock på väg norrut ha passerat över Luxemburg.