Dagen blev till ett enda stort formbesked. Fick äntligen kvitto på att allt gåande inte bara gett viktminskning utan även kondis! Trappan till revisorn är en prövning för vem som helst (steghöjden!) men den tog jag nu som ingentinken (har hisskräck). Lite mjölksyra i benen de fyra sista stegen, men väl uppe var jag återställd efter ett enda utblås. Förr trevade jag mig utefter väggarna flåsande som en blåsbälg med både hjärtklappning och yrsel i tio minuter efter den trappan.

Efter gemensam tiomilafärd (2 x 5 mil) till advokaten väntade ännu en prövning när bokföringen skulle levereras till dess slutstation. Fyra trappor! Medan revisorn körde pirran tillbaka till bilen blev det jag som ännu en gång kånkade mina högar upp och ned, upp och ned i tre turer.

Kände mig som en idrottsatlet i hård fysträning utförandes knäböjningar med skivstång på axlarna. Ingen mjölksyra! Ingen hjärtklappning! In steg jag på kontoret med ett brett leende. Ingen formsvacka här.

Fiskdammen i torsdagens strålande sol.

Bara de kala träden vittnar om att det är februari.

Här några översiktsbilder från fågelhuset. Svårt för det är komprimerat. Så mycket fåglar syns inte heller vilket beror på att de har gott om utrymmen och är någon annanstans just då.

Småpapegojorna bor till vänster om kanarier och finkar.

Här bor kanarier, risfåglar, mås- och sebrafinkar, ett 40-tal sammantaget. Det tror man inte vid anblicken, flera ligger på ägg eller sitter på grenar i övre regionen. Ville undvika lysrören på fotot. Voljärerna är byggda som två avdelningar med öppning emellan.

Så här kommer man in i nymfavdelningen (till höger) med reservburen (till vänster). Frötunnor under den. Till vänster om reservar'n ligger papegoj- och kanarierummet några steg upp.

En fråga i kommentarerna besvaras här. Städning sker varje kvartal. Storrengöring med avmaskning av fåglar och ohyressanering i voljärerna sker på sensommaren/hösten.

Kanarier förekommer i alla upptänkliga färger. Så är det oftast med de arter som odlats av männsikan länge. Ju längre tid dess fler varianter. 

Den uppmärksammade skolserien Klass 9A ger flashbacks från ens egen skoltid. Vi var ett 30-tal elever i klasserna då. Men lugnt och tyst. Mycket annorlunda jämfört med skolan idag.

Minns en episod från fjärde klass när min bästa kompis U-B åkte ut under lektionen. Det var välskrivning. Läraren dikterade en fras i taget. Det var knäpptyst i klassen, det var det alltid på den tiden (50-tal), alla jobbade koncentrerat.

U-B skrev och plitade noga men upprepade varje fras mumlande för sig själv, som för att komma ihåg, medan hon skrev. "Det var en gång…", "ett litet får…" osv. Detta höll på under några meningar. Sen fick magistern spel.

- Du ska vara tyst därnere!

U-B förstod inte att det gällde henne. Hon jobbade ju hårt och koncentrerat. Och fortsatte sitt mumlande. "De fromma lammen…"

- Nu går du ut! röt magistern.

- Jag sa ju bara de fromma lammen, sa U-B förnärmat.

- UT!

U-B var både förvånad och förnärmad och reste sig tveksamt. Hon hade ju inte varit tyken, inte bråkat, varit lugn och jobbat hårt. Hon förstod inte utvisningen.

- Jag sa ju bara de fromma lammen, försökte hon förklara.

- Du stör lektionen, dörren är där!

Det sista vi hörde när dörren stängdes var "jag sa ju bara de fromma lammen".

Lite överdriven reaktion från magistern kan tyckas, men arbetsron bevarades. Viktigt med ett 30-tal elever i klasserna.

Charlotta har haft en stroke. Vår lilla tjocka kanarieflicka som inte bryr sig om familjebildning över huvud taget, som öppnar munnen och fräser friarna rakt upp i ansiktet och som bara glassar med och njuter livet.

En dag kunde hon inte flyga. Hon var helt normal för övrigt men orkade inte lyfta vingarna till flykt. Hon åt och drack och hoppade omkring på golvet, men kunde inte lyfta. Pigg för övrigt, tittade längtansfullt upp mot grenarna, neg som för att ta sats, rörde på vingarna bara lite, lite… men mer blev det inte. Vingarna föreföll förlamade på nåt sätt.

Detta varade en dag. Vi tänkte att hon kunde lägga sig i något hörn på nåt mjukt, det går faktiskt. Många kanarieungar gör så i början. Vi var helt beredda på att finna henne död nästa morgon. Men si… då satt hon uppe på grenarna igen. Som vanligt. Hon var nere och åt och drack, och uppe igen. Flera gånger. Allt var som vanligt.

Hmm… man undrar. Vad var detta? Hjärnblödning?

Hon är bara två år. Kanarier lever väl i tio år minst. När det gäller fåglar får man oftast inget svar. Men det är roligt att hon hänger med ett tag till.