Har just sett dokumentären Klass 9A. En mycket angelägen serie, och likafullt en riktig smäll rätt i synamentet åtminstone på oss som är lite äldre. Husbonden och jag satt som knockade i tv-soffan. Paffa, förundrade, ja...stillsamt chockade får jag väl säga. Det är alltså så här det står till i den svenska skolan. Elevernas kunskaper är.... obefintliga.      I nian...!!!

VAD I HELA FRIDEN HAR HÄNT MED SKOLAN?

VAR HAR DET GÅTT FEL?

För mig som inte haft egna barn i skolan är detta ett uppvaknande av det riktigt deprimerande slaget. Nu är ju detta en av Sveriges dokumenterat sämst presterande skolor, men ändå...

Dessa elever i nian vet knappt vad en världskarta är. De vet inte vad som är upp och ned på en karta. Inte vad som är väster och öster, norr och söder. De vet inte var London ligger, inte var Indien är.

Och vad värre är... proffspedagogen var inte förvånad. "Så här ser det ut i högstadiet", sa hon. "På gymnasiet får man börja på grundskolenivå."

På min skoltid började vi med geografi i sexan, tror jag. Vi lärde oss Sverige grundligt och kunde rabbla alla landskap och många floder  i hela Sverige, efterhand floder och städer utomlands. Vi höll reda på vilka länder som fanns, visste ungefär var de låg, vad de producerade. Det var standard.

Ja, nu är jag riktigt, riktigt besviken, chockad, deprimerad, förvånad... fattar inget. Inser ju att detta inte representerar alla elever, som tur är men det är illa nog. Undrar vad politikerna tänker på när de pratar om vårt framtida högststående kunskapssamhälle. Vi ska ha världens bästa skola, var det inte så...? Var då? För vem?

En riktigt angelägen tv-serie.

Toste kvarligger på djursjukhuset ännu! Vi trodde alla att han skulle komma hem idag, men ultraljudet visade en tumör på testikeln i bukhålan (han är kryporchid). Troligen en godartad tumör, men han bör ju ändå kastreras och detta är skäl nog. Ingreppet sker i morgon, onsdag. Efter kastrationen räknar veterinären även med att den förstorade prostatan går ner i storlek.

Toste mår för närvarande finfint. Alla värden var återställda (tack och lov) efter "förgiftningen" eller vad man ska kalla biverkningarna från dundermedicinen som den andre veterinären hade ordinerat.

Tostes Matte var tuff nog (heja, heja) att ringa upp vederbörande veterinär och informera om vad som hänt, men "vederbörande" tillstod ingenting!? Ville inte kännas vid att det kunde varit ett misstag. Nähädå. "Kräkas kan dom göra ändå" hette det. Jaha... men allt det andra då.... som var värre...?! Ynkligt. Antar att hunden kunde fått skador för livet, om inget värre.

Nå, nu väntar vi bara på att Det Onda ska bli gjort och vara över och att lillemannen är tillbaka hemma på torsdag. Längtan är vår arvedel. Suck.

Håhå jaja, ännu en dag till ända. Nu väntar jag bara på kvällens avsnitt av Klass 9A, skolan med proffspedagoger. Längtar.

Känner mig som om jag inte gjort ett enda skapandes grand nytta idag, vilket jag i och för sig förtjänar, men ändå har jag precis lagt undan pappas noteringar vilka jag renskrivit under minst ett par timmar. Så lite värderar jag tydligen det jag är bäst på. Varför, kan man undra...

Antagligen för att jag ser det som en parentes, något som bara ska undan INNAN jag kan ägna mig åt det som roar MIG. Sån är jag, plikten först. ännu återstår några blad, plus en massa historiska stamträd...! Puh...

Har i allafall lärt mig att göra pappersutskrifter direkt, ifall, ifall datorn skulle få för sig att krångla. Tacka vet jag pappersdokument, dom vet man var man har.

Sen har det varit en sån där telefondag igen. Prata, prata, prata som en riktig skvallerkärring. Och inget blir det gjort under tiden. Thats life...

Alldeles nyss under gryningens rosa- och turkosfärgade himmel hördes underbar vårfågelsång i trädgården. Stark och ihärdig. Två kombattanter av samma art följde varann på respektfullt avstånd i sin sångduell runt hela trädgårdens inhägnad. De slog sig ner, duellerade, flyttade sig en bit, sjöng igen osv...

En vid komposthögen, den andre vid växthuset. I nästa stund båda vid fiskdammen. Deras respektive strofer vävde i varanda, så starkt, mäktigt och påträngande att jag borde sett dem, men nej... de höll sig väl dolda trots att ljuset borde räckt till.

Men sången... kände jag inte igen. Skyndade mig till datorn för att leta fågelläten medan jag åt frukost. Det kan vara problem att pricka rätt för ibland har fågelarterna olika dialekter i olika delar av landet. Men jag tror faktiskt att det var gärdsmygen som vi ju haft här i vinter. Jo, jag är nästan säker. LYSSNA HÄR.

Våren känns av även i fiskdammen såg jag. Fiskarna låg inte alls i dvala, de glad omkring på försiktig vårpromenad i det svaga morgonljuset under glastunn is.

Stunden efter när jag tittade ut på farstun ropade "vår" trana från sin vanliga plats tre gånger och nu var det verklig fart på kvittret i varje snår. 

Och detta är bara början...!