Min "resa tillbaka" fortsätter nu efter ett låångt juluppehåll, delvis förlängt av helger, pappas fall, ryggen samt mörker. För att göra storyn kort slutade december med att jag gick och gick och gick utan att något hände på vågen. Den visade konstant 73 varje morgon. Från jul och framåt har vågen har i princip stått på 73 hela tiden, trots att promenader delvis ställts in (vågen är korrekt).

Helt nyligen gick jag upp ett halvkilo, men livremmen kunde dras IN ett extra hål…!? Paradoxalt. Man undrar vad som pågår i kroppen. Kan vikten ha stabiliserats? Är fettet omvandlat till muskler istället? Egendomligt är det.

Drog nu igång stavgången på nytt när ryggen kändes "utom fara". Och genast sjönk vikten till lägsta bottennoteringen 72,5 kg. Första gången på två månader UNDER 73 kg. Höll på att trilla baklänges av pur förvåning. Va…!!?? Tre dagar i sträck dessutom! Den totala viktminskningen på tolv kilo känns stabil.

Så nu är man på banan igen. Och nu är det så ljust på morgnarna att jag kan börja promenaden då, FÖRE fågelhusbestyren, vilket passar mig bäst.

-----

Och snart stundar kusinträff. Det är 20 år sedan vår förra reunion (som man säger på svenska numer...;-) Morbror N ringde på uppdrag av kusinerna C och Ch och aviserade vad som planeras i maj. Då går vägen till Uddevalla....

... hördes från Lilla Husets farstu i morse..

Omisskännligt var det så. Först ett rop. Sedan ett till. Avlägset. Men dock.

Stackars ensamma trana i kölden, tänkte jag. Men tranan var inte ensam. En förtrupp har observerats från närbelägen ort. Skönt, den var i gott sällskap.

Vår häckningslokal för tranor har årligen befolkats de sista tio åren och det var just därifrån som ropen hördes. "Våra" tranor brukar inte dra till närbelägna Hornborgasjön. De brukar stanna just här. Det är fantastiskt trevligt har ha dem i trakten. Vårt närområde är gamla fågelmarker från anno dazumal, så detta är tradition och kultur för mig.

Ett år hade lokalradion här i Västergötland "tranornas mecca" specialbevakning på tranornas ankomst. Man hade en reporter på plats vid Rügen utanför Tyskland där de brukar rasta före sista etappen hem till Sverige och Hornborgasjön.

Jag får ännu tårar i ögonen och hönsskinn när jag tänker på den euforiska rapporten: "Nu lyfter den första och drar med sig resten, nu lyfter tranorna ifrån Rügen. Om några timmar kan Ni se dem komma. Vid femtiden bör de landa hemma vid Hornborgasjön". Det var stort.

Några timmar senare hördes i radion: "Nu kommer dom. Här kommer den första flocken tranor direkt från Rügen." Det var rörande.

Ja, jag gråter nu också. Tranorna betyder väldigt mycket för en skaraborgare.

Ornitologerna räknar nu 2008 med att de stora flockarna vårtranor dyker upp i månadsskiftet februari-mars. I fjol siktades den första tranan söderifrån flyga in vid Hornborgasjön den 6 mars. Från Centraleuropa rapporteras en stor tranflock på väg norrut ha passerat över Luxemburg.