Fantastiskt, underbart, så duktigt och … så himla roligt!

Är så glad för Susanna Kallur, hela Sveriges lilla fästmö, som äntligen slog världsrekord i 60 m häck inomhus.

När jag hörde nyheten fällde jag några glädjetårar. Man är ju så förtjust i henne, den underbara tjejen. Det är hon värd!

Tiden 7,68 lyder det nya världsrekordet som just idag i Karlsruhe knäckte Ludmila Engquists 18 år gamla rekord från 1990 med en hundradels sekund. Lycka till i OS, tjejen!

---

Jisses, en sån lyckad helg. Min andra idol, den unga sångerskan Amy Diamond, gick vidare till Melodifestivalen. Hurra för henne! Såg inte tävlingen för det brukar vara så mycket skräpmusik i deltävlingarna. Väntar till stora finalen och då får jag höra och se henne! Det blir kalas.

Egenkligen… !?

Egentligen finns inget ord som heter egenkligen, men man hör och läser det allt oftare och språkforskarna verkar inte direkt upprörda. Visst är det ledsamt och respektlöst att slarva så med vårt språk. "Egentligen uttalas /e'jän:tligen/" enligt Frågelådan hos Språkrådet (en utmärkt sajt).

Är utvecklingen likadan världen över borde den konsonantrika tjeckiskan snart raderas ut. Ta t.ex de tjeckiska hockeyspelarna Jan Hrbaty, Ivan Hlinka, Jiri Hrdina, Petr Vlk, den senare skämtsamt kallad "konsonantmannen" av kommentatorn Arne Hegerfors.

Språken är som dom är, det är kul och värdefullt och man måste bjuda till, menar jag. Sportkommentatorerna är föredömen och ett bevis för att det faktiskt GÅR. De bjuder till och bemödar sig i varje stund att ge de rätta uttalen på varje deltagare.

Förr var kolleger och ärter rätt. Nu har kollegor och ärtor tagit över, och det är ingen idé att kämpa emot längre. Man kan ju bli betraktad som icke språkkunnig... Om nån bryr sig…?

Häromdagen hörde jag en liten kocka på radion som var så till sig över att vara med så att hon med en femårings röst använde "grönsakor" i sin rätt… Så det kan bli…!

Värre är det nog att allt fler säger interjuv... Även journalister! Intervju är ju ett ord som just journalister har anledning att använda ...ofta. Säger man inte interju, så är det interjuv, i ett, i ett. Det var faktiskt länge sedan jag hörde det rätta intervju uttalat. Språkrådets Frågelåda vill inte veta av de felaktiga stavningarna när jag testar, tack och lov. Skönt att någon håller ställningarna.

Intervju kommer ju från engelskans interview och jag är övertygad om att de flesta unga säger rätt …på engelska. Vi ska ju vara så globala numera...

För att inte tala om en intervjuad företagsledare i 30-35-årsåldern (som dom ju är numera) som ideligen sa ordet "vettere" i varje mening. Och det gick så snabbt så det blev mest "vtre" varje gång. Jag satt storögd i bilen och glodde på radion, trodde inte mina öron. Vad säger människan? Vad är detta? Ofta kom det två gånger i följd också "vtre, vtre" och faktiskt även tre gånger "vtre, vtre vtre". (Då gick det bra med konsonanter…!) Detta blev riktigt störande. Bloggens läsare har förstås redan räknat ut att det handlar om det lilla uttrycket "vad heter det" som framför allt yngre personer sticker in när de funderar över nästa ord.

Jag tror inte den företagsledaren är kvar på sitt jobb, faktiskt.