"Dom flesta svenskar har liksom alla en liten röd stuga med vita knutar i hjärtat.

Egentligen skulle våra likkistor vara rödmålade med vita knutar…"

Det föreslår författaren Slas, Stig Claesson, i Kulturradions fantastiska program från 1992 som gick i repris i kväll med anledning av hans bortgång häromdagen. Programmet blev en oförglömlig upplevelse där Slas intervjuas och läser stycken ur egna böcker på sin släpiga eftertänksamma stockholmska.

Stig Claesson blev skildraren av den svenska landsbygden, av platser som förändrats till oigenkännlighet. Han berättar själv hur han blev "mer eller mindre förbannad" över motiveringen till varför han utnämndes till hedersdoktor i samhällsvetenskap. Man menade att "han var specialist på glesbygdsproblemen" något han inte alls ville instämma i själv.

Bengt Pakkalen har fångat Stig Claessons syn på och intresse för landsbygden, glesbygden och de glömda småbrukarna vilka han ständigt återkom till i sina berättelser och hur han bar på ett slags återhållet raseri, en ilska över - inte att utan - HUR de svenska småbrukarna bortrationaliserades på 1950-talet och glesbygden återuppstod.

Slas berättar med egna ord om hur det gick till: "Bondesverige tog tvärt slut. 3000 gårdar om dagen försvann åren 1955-60 i en egendomlig hastighet." Han kallar det "sveket mot småbrukarna, dom blev förrådda, det gick för fort, dom var i vägen och det var böndernas barn som gjorde det."

Slas framför också sina teorier om drivkrafterna bakom bortrationaliseringen.

Om boken om Yngve Frej påstås vara den som bäst skildrar de förrådda småbrukarna, så sägs det vara i berättelsen Brev till en hembygdsgård han gör upp med böndernas barn.

Jag är så lycklig över att ha lyssnat på det här programmet. Det var väl använda 45 minuter. Det finns HÄR för den som vill göra sammalunda.

Flertalet av våra sädesärlor befinner sig just nu i Egypten – om de ens är vid liv. Forskare har sett flockar med 10 000-tals ärlor. Inte nog med att de riskerar livet under flyttning både dit och hem, de riskerar bli fångade och uppätna där också!

Jag blev riktigt illa till mods när P1:s Vetenskapsradion i morse berättade att Nilens fattigfiskare drygar ut inkomsten genom att fånga sädesärlor. Ärlorna övernattar vid Nilens vasskanter där fiskarna kastar in sten för att skrämma upp fåglarna som fångas i nät för försäljning. (Stackars mina ärlor...)

Men alla egyptier äter inte sädesärlor, man får hoppas att de är omtyckta på annat sätt också. I alla fall berättas skämtsagor och sjungs födelsedagssånger med text om sädelsärlan, sägs det i programmet.

Egyptens bönder har i alla fall lärt genom årtiondens jordbrukskampanjer att sädesärlan är böndernas vän genom att ta skadeinsekter. Dock vet många egyptier inte vart fåglarna tar vägen när de flyttar, de vet bara att de försvinner.

Återfynd av ringmärkta fåglar visar att de flesta svenska sädesärlor tycks övervintra i Egypten. Ärlorna från Danmark reser i huvudsak till Spanien. Man tror att inlandsisen kan ha varit den delare mellan Danmark och Sverige som orsakat att våra respektive fåglar valt olika rutter. Att flyttfåglarna kommer hit för att häcka har att göra med vår sommars rika överflöd av insekter som utnyttjas.

Själv tycker jag det är helt rätt att benämna Sverige som hemvist för våra flyttfåglar eftersom det är här de föds.

Fakta och bild lånade från svt. Fotograf: Hasse Holmberg/Scanpix.

Snön vräker ner just nu och det är riktigt mysigt inne. Ja, ute också förresten. Skulle gärna gått en runda i snöfallet om inte ryggen protesterat men nu får jag nöja mig med att titta på. Därtill är det skidtävlingar på tv mest hela dagen vilket inte gör saken sämre.

Har just klarat av fåglarnas morgonbestyr, både vilda och tama. Varje morgon så här års går jag ut samtidigt med den här lille kanaljen, en entita. Han bor alldeles intill entrén under farstutaket där det finns en del små hålrum mellan alla detaljer som håller ett hus uppe. Genast när entitan vaknar sticker han tvärs över vägen till fågelbordet och startar frukosten med alla de andra. Återkommer med varje frö tillbaka in i trädgården i snöbollsbusken där han skalar och äter upp.

Varje liten springa i våra byggnader hyser små hyresgäster av detta slag. Man ser hur de söker skydd när det blåser eller regnar. Vårt fågelhus har taköverhäng med rester av glipande gamla spånor där man ser småfåglarna  kila in i skymningen. En riktigt trevlig tanke att vi har härbärge åt dem i våra egna hus.

Måste bara ha med några rader i min blogg om Slas, konstnären, författaren, berättaren och tecknaren Stig Claesson, som dog igår den 4 januari 79 år gammal. Trots att han var kolossalt verksam med 80 skrivna böcker blev jag tyvärr inte närmare bekant med hans verk förrän på 1980-talet. Då genom den oförglömliga boken Vem älskar Yngve Frej vilken även svt filmatiserade med Allan Edwall i huvudrollen. Saknar honom redan, men Slas har med sin stora produktion och egenartade begåvning och stil  satt så djupa spår att han förblir odödlig. Hoppas han får det gott däruppe i sin himmel.

Fakta om Slas och hans produktion finns att läsa HÄR på Wikipedia.

Äntligen blev det av... den efterlängtade rotsaksgratängen jag ville göra redan före jul. Ingredienserna fanns hemma men just nu stod egentligen köttfärssås och pannbiffar på att-göra-listan. Räknade med att gratängen skulle fresta mindre på ryggskottet med långvarigt stående, men nu vet jag inte... detta var hårt det också (sa ryggen). Mycket skalande, skärande och skivande var det. Gratängen åkte in i ugnen och jag på värmedynan.

Den köttälskande Husbonden närmade sig anrättningen med tveksamhet... "vad är det i..?" !!!! Erfarenheten har lärt mig att inte ta tvivlet på för stort allvar, ty avsmakningen följde ett numera känt mönster "Det var väldigt gott!" (Visste jag väl.)

Nu var det första gången jag körde denna variant så jag noterade noggrant:

200 g strimlad kålrot,

160 g strimlad rotselleri,

200 g slantade morötter,

325 g skivad potatis (två stora),

en fräst gul lök. 

Gratängsås: 

2,5 dl Milda matlagningsgrädde (7% fett),

2,5 dl buljong, salt, vitpeppar, timjan och oregano.

45 minuter i 225 grader ugn.

Riven gratängost är säkert utomordentligt till, men ryggen strejkade vid det momentet.

Morgondagens lunch på Husbondens jobb är räddad.

När jag ändå sitter pall med ryggskott tänker jag på farmartidens många tokigheter. Jag var för 35 år sen en stadsunge som trots stor djurvana ännu hade mycket att lära. Bland annat om hönors värpnöd, ett livshotande tillstånd när ett färdigt ägg inte kan komma ut (gäller för övrigt alla fåglar).

I böckernas värld kunde sådant inträffa när unghönsen skulle börja värpa och jag förkovrade mig rappt på området när en höna blev dålig. Värme och smörjning av kloaken med olja krävdes, läste jag. Sagt och gjort. Hönan som då var rätt hängig och därför medgörlig hämtades resolut för behandling - från hönshusets invanda miljö till en kartong placerad i vardagsrummet. Hade inga andra rum att välja på.

Med matolja utfördes akten, lät henne sedan vila i bostadsvärmen medan jag drog vidare till andra sysslor. Kuren måste ha gjort underverk, eller hade hon frisknat till ändå, för när jag nästa gång kom in i rummet var hon klart uppiggad och flög skrämd och vilsen upp ur kartongen, landade kacklande och skrikande efter vinglig luftfärd rätt ner i marsvinslådan, varpå ett av marsvinen förskräckt studsade rakt upp och ut på golvet (neeej!).

Innan jag kunde ta hand om honom var det vilt flaxande och kacklande fjäderfäet redan uppe i fönstret där en blomkruka med uttorkat innehåll gick samma väg som marsvinet. Inte blev hönan lugnare av att  en glad valp av vallhundsras ljudligt "hjälpte till". 

Hönan infångades efter ytterligare förödelse och förpassades snabbt till sin kartong med något tungt ovanpå medan jag hela tiden tänkte på marsvinet. Hade han brutit ryggen…? Var han död..?

Darrande av upphetsning och oro låg jag strax på golvet och spejade. Från diverse tillhörigheter under sängen kunde han sedermera, tämligen upprörd, halas fram för undersökning. Han hade klarat sig! Minns att jag skakade av skräck. Han återbördades strax till sin lika chockade fru i lådan.

Så snart benen bar fick jag ut kartongen med den friska och upplivade hönan till hönshusets lugna vrå, medan jag städade undan jord, krukskärvor, hönsskit, halm och sånt. Valpen och jag fick tidernas upplevelse. Det ÄR livat på landet…

Igår såg jag fram mot att idag äntligen ha fotvård såväl på mig själv som på marsvinen. Glöm det, här kan inte böjas på nån rygg över huvud taget. Vet inte för vilken gång i ordningen denna vinter som ryggskottet slår till. Nu börjar det bli ledsamt. Det kanske är för att det är skottår i år... he, he;) Eller snarare vädret... just nu i alla fall. Det är svinkallt och isvindarna tjuter runt hörnet.

Det lär inte vara mer än -3 eller så, vi vet inte för vår utomhusgivare har hamnat intill fläktutblåset från badrummet... inget smart, (ska flyttas när vindarna avtar). Med isvindar blir det betydligt kallare. En eländig dag from the very beginning.

Pappa är kvar på sjukhuset (utan komplikationer, men dock), Väninnan hade vaknat med migrän och berättade per telefon en hiskelig mardröm om gröt (!) och mina promenader har av skilda skäl varit inställda en vecka vilket vågen straffar mig för... Den som vill sluta läsa här... gör det nu, för det blir inte roligare.

I vanliga fall brukar det vara en knyckig rörelse som startar ryggskotten, så icke denna dag. I morse flög det på mig när jag helt stilla intog morgonkaffet sittandes på en köksstol... Så kan det alltså gå till. Baahh!

Förmiddagen gick utan att vanliga värktabletter hjälpte. Byggde på med allt starkare dito under dagen. Kände för att sitta inne hos fåglarna en stund och gjorde så. Prickade av misstag in deras vilostund och praktiskt taget ALLA sov... jag också efter de starka tabletterna, sittandes på pall med armarna på en frötunna. Vilken happening i detta illustra sällskap...!

På Spåret har just avnjutits, riktigt kul. Ryggen en aning bättre i skrivande stund, men sorgligt stel och ond ändå. Nu väntar vi på Ett fall för Frost på tv, en stor favorit och passande i rådande väderlek.

Måtte morgonen bli lite bättre, lyder min enkla aftonbön. 

Husbonden är i farten och rumsterar i fågelhuset med ombyggnader. Papegojorna har riktigt börjat vänja sig vid dagliga störningar i sin nygamla lägenhet. De vistas därvid om dagarna i nya hörnet men till kvällen är det de gamla trygga sittplatserna som intas. De fick nu tillbaka sina gamla kära "häng- och klängleksaker" och det var populärt vill jag lova.  

Idag hände nåt stort, särskilt för oss. Ett nygammalt fönster togs fram efter att ha varit igenspikat ett tag. Den mörka dystra fasaden fick liv igen. Det var "bara" att plocka bort isolering och väggmaterial, fönstret med dubbelglas var intakt innanför. Bilden tagen i skymningen.

Nu kan vi se in till papegojorna från farstun, visserligen med voljärnät emellan men ändå. Vi ser när det tänder om morgonen, vi ser rörelser och kan även skymta de andra fåglarna genom papegojornas nät därinne. Det är såå mysigt. Ikväll ska vi kunna se nattlampans ljus också. Spännande.

Hoppas att även papegojorna har glädje av fönstret. Åtminstone fram mot våren när det riktiga dagsljuset ökar och solen kan lysa in på morgonen. Lite större värmekostnader blir det nog om vintern, men... so what.  Det är det värt!