Slut på flummeriet, slut på vimsandet.

Nu gäller Samling, Skärpning, Ordning, Tempo, Koncentration. 

Ska vara som en målsökande robot.

Använda Positivt Tänkande! Gilla Läget! Ta tag i mitt förestående bokslut! Leta fram Ekonomen Margus som egentligen deep down GILLAR bokföring. Den Margus som behärskar konteringen och tycker detta är kul. Margus som är bra på att hitta lösningar. Nånstans finns hon.

Har en jättelång lista på roliga saker som väntar när jag blir klar. Saker som väntat i flera, flera år och som jag äntligen vill och ska ta tag i... DÅ.

Om ett par veckor...

Spotta i nävarna, gör nya bokslutsdokument och -blanketter istället för de som försvann i sommarens stora datorhaveri. Ganska många såna är det... men hur var det nu igen...?

DETTA ÄR JAG BRA PÅ. DET FIXAR JAG. OCH DET SKA BLI ROLIGT...!!

Jag menar... det är ju inte så himla långt kvar, bara jag blir klar. Då har jag något att jobba för, att riktigt längta efter och något som sporrar.

Tills dess gäller tunnelseende... mot MÅLET.

Fåglarnas badkar har fräschats upp såpass att de nu kan visas på bild! Hehe.

Först var de rostfrittsglansiga och blänkte vackert, men efter några års blaskande i vatten uppvisades rostfläckar ändå. Inte så snyggt. Husbonden lyxade till det och målade stålgallret svart. Plastbaljorna genomgick klorblekning.

Därtill har kanariekaren fått plastkur över sig, en "duschkabin" helt enkelt.

Kanariernas badvanor skvätter ner stor yta i voljären och därtill hamnade allt möjligt skräp i badet.

Med kabinerna har detta minskat avsevärt och duschvattnet behålls i karet. Bara fördelar. Känns så lyxigt och fint.

Skulle tagit bild med plaskande kanarier, men det får bli när ryggen håller.

Sätter mig vid datorn en stund eftersom även denna dag gick åt pesos.

Igår ägnades hela förmiddagen åt Pappas problem, samma idag. Det som inte blir gjort av EGNA uppgifter före tolv på dagen, blir liksom inte av.

Ringde igår runt till sjukhus och vårdcentraler i grannskapet i jakt på ljus- och badbehandling mot psoriasis. Pappa hade remiss på sådan behandling men i fjol (?) drog landstinget in detta i vår lilla Byhåla. Lokalen står fortfarande tom och oanvänd, badkaret likaså. Men verksamheten drogs in.

Värst av allt var att landstinget inte hänvisade patienterna till närmaste behandlingsställe. Och ska det vara så förbaskat dyrt för kommunen att köpa in ett litet solarium för egna pengar och lite medikamenter till baden...? Personal har de redan.

Nu får Pappa endast nödtorftig smörjning men inte The Real Thing.

Är mycket nöjd med att jag ordnade tid hos hudläkare i Grannstaden bara tre mil bort + behandlingar därefter. Sånt tar timmar! Ingen vet vart man ska hänvisa, telefonköer överallt och olika telefontider... kära nån.

Idag ville jag vara med när sjukgymnasten träffade Pappa... och så gick tiden... igen.

Tänker INTE förfalla till att gnälla över den offentliga sjukvården. Allt trassel beror på VINSTTÄNKANDET, och DET lär inte bli mindre med privata alternativ som bara jagar pengar. Är i den åldern att jag har upplevt hur det var när sjukvården var FULLKOMLIGT PERFEKT, BILLIG OCH LÄTTÅTKOMLIG men DÅ FICK DET KOSTA!

Ska nu försöka samla mig för en djupdykning i bokföringen.

Det ÄR träligt att komma igång efter julen. Den där högtiden har en viss förmåga att rubba alla invanda mönster... eller är det kanske den mörka årstiden i sig...?

Så efter jul, diverse andra störande moment, ryggskottet och förkylningen är det dags. Lyckades hålla vikten intakt trots påtvingad stiltje i fjorton dagar. Har återupptagit promenaderna. Försiktigt. Först MED korsett för säkerhets skull men igår skedde första promenaden UTAN. Då kröp istället ischiasen ner utefter låret och vaden...

Idag har jag suttit på värmedyna en stund och mer av den varan blir det mellan sysslorna. Lite stretching och andra lämpliga rörelser också. Ger mig fasen på att det är bokslutsstressen som orsakar detta. När det väl är klart flyger väl ryggbesvären sin kos (hoppas jag...). Eja vore jag där.

Nå... dags att starta dagen.

Nu är det uppdatering på gång. Massor har legat för fäfot. Mentalt. Dags att dra igång, men trögt är det.

Julen kom emellan, pappas fall, förkylning som nu är kvar i bihålorna (lite lätt) samt den förbaskade ryggen vars ryggskott just lättat men övergått till ischiasbesvär, jag blir galen...

Fågelhusets loggbok har i kväll uppdaterats fram till dags dato. Det var inte så mycket som fattades. Bara några ringmärkningar av papegojungarna samt försäljningen i december. Men det får inte ligga lösa lappar kvar från förfluten tid när det nya året startar upp.

Så här ser den ut, dels ett uppslag, dels första sidan med ruvningstider och dygnslängd för tiduret under årets växlingar.

Därtill fick jag klippt marsvinens klor.

Att-göra-listan är tung:

Städa för marsvinen, stoppa in papper i pärmar från två månaders räkningar (bläää), organisera Pappas pärm, leta uppgifter till Pappa på nätet om sittbadkar och psoriasisbehandling, storkok av köttfärssås och pannbiffar.... 

Samt sist men inte minst ska Mitt Allra Sista Bokslut göras. Viktigast och mest bråttom och dessutom tristast och svårast att göra av alltihop. Grrrr. Och det blir inte lättare med ryggproblem.

Nu viftar högerregeringen med feta löften för att locka ut sjukpensionärerna i arbete (hört i svt:s Rapport). Har bara väntat på detta. Det är väl nästa grupp "påstådda fifflare" som ska snuvas på sin rättmätiga försäkringsersättning.

I dag finns 400.000 sjukpensionärer som bedömts ha i det närmaste HELT nedsatt arbetsförmåga. Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (hon som var utbränd i tre dagar) tycker "det är dumt att hindra dem som kanske vill och orkar jobba lite mer".

VILL…?

Den som är sjukpensionerad för att arbetsförmågan är HELT nedsatt, KAN INTE jobba hur gärna man vill. Ministern ifrågasätter alltså härmed Försäkringskassans bedömning för pensionen. Husmark Pehrsson tror att sjukpensionärerna trots allt har en arbetsförmåga, vilket nu ska bevisas.

- Vi ska INTE göra någon ny bedömning av deras arbetsförmåga, bedyrar hon dyrt och heligt.

• Man ska få tjäna minst 3000 kr UTAN att förlora någon del av sin pension.
• Man får jobba hur mycket eller hur lite som helst. Det kan handla om att jobba några timmar, en dag, full tid eller inget alls. Och rättigheten till pensionen ska inte alls omprövas.

Man är ju dum om man går på det här. Den som visar att man trots allt kan jobba om än aldrig så lite riskerar förstås att genast fråntas ersättningen, dörren slås igen obönhörligt.

"Man ska ju inte ha ersättning från staten när man kan göra rätt för sig " brukar ju högerregeringen upprepa vid alla andra tillfällen.

Personligen tänker jag på dialogen i Rödluvan och vargen:

- Varför har du så stor mun, mormor?

- Det är för jag ska kunna äta dig bättre, svarar vargen.

Farmor och farfar bodde hos släkten ett tag i Amerika ungefär vid tiden för min födelse. De funderade starkt på att emigrera dit eftersom farfar blev född i Boston på grund av en tidigare emigration i släkten. Släkten har alltså haft starka band med USA.

Men... de återvände.

Med sig hade de gådockan Peggy som sånär höll på att skrämma slaget på mig som ettåring. Dockan var ju lika stor som jag, eller kanske till och med större.

70 - 80 cm är en kvalificerad gissning så här i efterhand, och hon kunde alltså GÅ när man knyckte i henne på rätt sätt. Knepig teknik minns jag.

Den stora dockan fick således ställas undan, för att så småningom plockas fram när jag blivit äldre och mer härdad...;)

Här hade hon tydligen tagits till nåder.

Peggy är borta sedan länge, så det blev ett kärt återseende när Antikrundan härom kvällen visade en sådan docka, mest som avskräckande exempel (!). För att de är så vanliga och därmed värdelösa, antikmässigt vill säga.

Här ses farmor posera med dockan på bild. I amerikansk sidenklänning, den gula till vänster, stickad  dräkt till höger som jag nästan tror farmor hade gjort själv.

Experten var tämligen trött på dessa gådockor i papier maché som tros ha importerats från Sydeuropa i tusental. Papier maché är en slags pappersmassa som används för modellering.

Personligen tror jag inte att min docka från Amerika hade samma ursprung som den i Antikrundan. Min hade bland annat bättre formade fötter med tår och mer välformade ben, vilket jag inte såg på exemplaret i tv. Men strunt samma... det spelar liksom ingen roll.

Mina reseminnen avslutas med en kort och rationell tur till:

Österrike-Wien-Burgenland på fem dagar 1984.

Tåg dit, flygrädd. Hotell, caféer, apfelstrudel, sachertorte. Åkte pariserhjulet i Pratern "an der schönen blauen Doanu". Evighetslång kö till Spanska Ridskolans träning i Hofburg. Efterlängtat.

Märkligt rent i Wien, fritt från skadegörelse och bus - åtminstone då. Spårvagn, tunnelbana, apostlahästar… skoskav! Måste köpa andra skor för att kunna gå, förbannade mitt tyska C, vandrade timvis i ångest innan jag vågade nalkas skoaffären och med två tyska fraser kunde köpa de åtrådda skorna. Stolt. När jag kom igång kunde jag köpa några tavlor också (bilden ovan).

Biltur genom Burgenland, gränsande till Ungern med samma pusta-landskap, lågland och vinodlingar. Hälsades där med det vänliga "Grüss Gott", istället för god dag. Fotograferade de berömda storkarna (årligen 30-40 st)på taken i Rust vid Neusiedler See, hamnade på "weinfest" i varm sommarkväll, glad allsång ackompanjerades av grodornas kväkande i slättsjöns träsk.

"Alla" tittade på och fotade Järnridån mellan Ungern-Österrike, även jag (den är borta nu).

Tåg hem ensam genom Europa. Konverserade för första gången i mitt liv på engelska med äldre engelsk gentleman. Det flöt på. Förvånad. Inspirerad av den härligt mjuka österrikiskan tog jag komvux-kurs i gymnasietyska på hemmaplan för att bättra på mitt C. Det blev 4. Inte så pjåkigt, men nu ligger det djupt begravt.

Därmed var mina reseminnen från "utlandet" uttömda, mer än så finns inte. Finito. Ende.

Stäng alla fönster och grindar. Nu reser jag vidare med På Spåret som startar just nu, precis i denna stund. Tuut-tuut....