Har inte gjort för mycket denna dag. Mest flutit omkring. Kan inte ens skryta med att ha läst en bok. Har däremot pratat i telefon och där går tiden, kan jag lova.

Barndomsvännen CA berättade om vedermödor med "Förkränkningskassan". Han får 50 % sjukpension men ska för övrigt ut i arbete efter genomgången hjärtinfarkt, med hård medicinering mot kärlkramp, förslitningar i knä och höftled, stressproblematik, 60 års ålder, utan utbildning, noll datakunnighet och ett förflutet som djurskötare och chaufför men ej aktuell för detta nu. Får inte arbeta med något tungt eller stressigt. Var hitta detta jobb? "Jo, det ordnar arbetsförmedlingen", säger man så käckt. Skrattretande mitt i eländet.

Således hög tid att slå samman FK och AF så att myndigheterna är tvungna se Hela Människan och ta konsekvenserna av besluten istället för att "vakta det egna målet" och skylla på reglerna. 

---

Ja, efter detta deltagande är inte den egna förmågan på topp men jag kunde samla mig för genomgång av pärmar med samlade manualer för husets alla apparater, fasta som lösa. Dom byggs på. 

Manualerna har tidigare vandrat från salig oreda i låda... till salig oreda i pärmar. Nu är det sorterat. Lätt att hitta vad man söker.

---

Jo, promenaderna äro återupptagna. Humhum i ryggen håller tyst för tillfället, det gäller att passa på trots blåsväder. Men idag var det härligt milt och duggregn. Känns härligt i ansiktet.

Vikten har hållit sig stadigt på 73 kg under en månads uppehåll med bara sporadiska utflykter. Men man rör sig tyngre med vinterkläder på... måste ju hålla mig varm för ryggens skull. På torsdag ska jag till sjukgymnasten och få råd för besvären. Hoppas hon kan några bra besvärjelser.

Kasta pinnar kan vara jättekul. Särskilt när man är tretton och tror att man räddar en hel bygd…

Ibland får man flashbacks från sin rebelliska ungdomstid som när barndomsvännen EB ringde. Vi ska ses i vår när hennes operation är klar. Efter det för åldern obligatoriska sjukdomsutbytet kom vi osööökt in på den gången när vi ryckte upp kommunens ALLA utstakningspinnar. Vi skulle stoppa Stadens Våldförande på vår barndomsidyll.

Oroliga rykten om Stadens utbyggnad hade pågått länge. Våra bönders livsstil och utkomst var hotad. Snart skulle deras livsgärning vara förgäves och tillintetgjord. Den vackra naturen i kustlandskapet med sina (nej, våra) hästar, kor och fält var hotad. Inget skulle längre bli sig likt, fälten där vi rensat kålrötter, hässjat hö, kört hästar och mjölkat kor skulle bebyggas med bostäder i långa rader. Och vi HATADE.

En dag var hoten verklighet. Utstakningspinnarna hade dykt upp. Hela fältet var fullt med såna där små tunna vita pinnar, knappt metern höga med lite rödfärg och några siffror på. Detta såg vi som en ren förolämpning. Vi blev mycket upprörda.

Bums åkte pinnarna upp en efter en. Vår plan tycktes oss bättre och bättre ju längre vi höll på. Pinnarna var markeringar för vägar, tomter, avlopp och elkablar. Snart var fälten återställda och hotet undanröjt. För den gången. Vi fnittrade hejdlöst.

Pinnarna slängdes in i buskagen. Om vi inte kunde stoppa Staden hade vi åtminstone försvårat jobbet. De fick börja om!

Som vi väl förstod hjälpte detta tyvärr inte. Snart var nya pinnar där, och för många, vi gav upp kampen.

Den Oåterkalleliga Expansionen skedde. Böndernas gårdar tvångsinlöstes, antingen accepterade man genast det bud som gavs eller blev det sämre senare. Det fördes resonemang om ersättningsgårdar, men "våra" gamla bönder kunde inte starta om på nytt. Genom att acceptera budet fick de i alla fall ha kvar sina bostäder. Det var ju "bara" åkermarken som köptes upp.

Vår saga tog slut. Det gick väl an för oss som var i den åldern att vi drog vidare mot nya mål, men det var en trist historia för bönderna vars livsgärning tillintetgjordes.