Vi såg Vem älskar Yngve Frej på tv i går, efter Stig Claessons bok och med Allan Edwall i huvudrollen som skomakare Gustavsson. Och som vi njöt...!

Allan Edwall är helt enkelt underbar i alla roller han gjort. Vi insöp varje stavelse, varje andetag, varje paus och varje min med andakt.

Historien om hur skomakar'n satte upp en skylt för att någon skulle hitta in till de kvarglömda människorna i avfolkningsbygden och hur han av en plötslig ingivelse skrev Fornminne på skylten är fantastisk. En tänkvärd sannskildring om hur avfolkningen av landsbygden gick till och hur livet blev för dem som övergavs.

Men berättelsen är långt ifrån dyster. Infallet med fornminnet gav oväntade besök och "de bortglömda" fick några händelserika sommardagar. Stig Claesson (Slas) hade en underfundig humor mitt i allvaret och historien är full av poänger. Boken är precis lika bra både före och efter man sett filmen. Hoppas att många gjorde som vi och såg filmen som blivit en klassiker.

---

För övrigt har söndagen varit mer än stillsam. Så lugnt har vi inte haft det på mången god dag. Nordvästvinden drog kall runt hörnet och jag väntar bara på de goda syndvindarna som ska komma. Sov igen lite förlorad sömn på middagen, åkte och handlade, åt kassler till middag... That's it. Ibland får det vara stiltje innan man drar igång igen.

Det är nästan ofattbart hur mycket marsvin kan knôka i sig. Det är dom bra på. Dygn efter dygn, månad efter månad.

Hö i massor, morötter, gurka, salladskål (eller vitkål), sallad, äpple, tomat, majskolv (färsk) och lite pellets ibland samt grenar att gnaga barken av.

Detta är dygnsransonen hö, morot, gurka, salladskål för mina sex marsvin.

Hälften på morgonen, hälften på kvällen. Kanske tog jag för liten hömängd, ändå...

Marsvin äter jämt, praktiskt taget dygnet runt. De vilar väl fem-tio minuter, kanske en kvart, efter maten men sen mumsar dom igen. Småplockar sådär i höet, någon pelletsbit, några tuggor morot... sen vilar man igen, busar med kompisarna, tuffar runt lite, upptäcker saker, gnager bark på grenar, vilar munnen en stund, ett par klunkar vatten, några höstrån.... ja, sånt är marsvinets liv. Och det går åt en hel del. Utan att de går upp i vikt. 

Prasslandet och mumsandet är ett jättemysigt inslag i ett hem, även under nattens mörka timmar. Jag har haft marsvin hela livet och tror knappt jag kan vara utan det.

Dammsugare är numera gjorda för att man ska kunna utföra jobbet upprätt. Javisst, man börjar rak och slutar halvkrokig när huset är genomgånget… Varför? Har funderat mycket på detta. Är verkligen dammsugarstången anpassad för långa personer…? Jag tillåter mig att tvivla.

På släta golv är det enkelt, men på mattor får man allt ta i (särskilt vissa) och det gör man inte upprätt. Sen ska man ju ner under soffor å sånt och ibland är det faktiskt ingen idé att räta på sig mellan böjningarna. Är det därför man slutar krokig?

Dammsugning är en verklig prövning för ryggar, framför allt onda sådana. Snarare tortyr och därtill riktigt skadligt, menar jag. Det känns när man är drabbad, jag lovar. Själv brukar jag faktiskt gå ner på knäna. Idag var jag mer på dem än på fötterna och si… då kom stången i bättre arbetshöjd. (Tur man inte har ont i knäna… än.) Och sen tycker ju hundarna att allting blir mycket roligare när Matte går på knä… Vem är dammsugaren anpassad för egentligen? Mig eller hundarna…? Man undrar.