Snubblade idag över min gamla SOLDATINSTRUKTION HÄST för kavalleriet (1942) i bokhyllan på jakt efter annat. Hur kan man snubbla i bokhyllan...hehe? Nå, jag gjorde så i alla fall.

Detta är den bok ur vilken jag lärde mig rida på bondens gamla häst POJKEN som jag hade till låns när vi inte arbetade på åkern. Boken var farfars och för mig blev den en guldgruva, en underbar liten handbok i fickformat. På 1960-talet fanns inte så många fina häst- och ridinstruktioner i bok och film som det gör nu.

Senare köptes både sadel och träns från Försvarets Överskottslager men i början var det barbackaritt som gällde. Tränset tog jag från selen och tillverkade "tyglar" av ett rep som splitsades* runt bettringen, allt enligt bild i denna utmärkta skrift. Mäkta stolt över den bedriften.

Vi upplevde mycket tillsammans, han och jag. Han blev min käraste vän. Har tidigare skrivit om honom HÄR.

Han var en tålmodig läromästare och jag gjorde många fel. Men Boken hade alla svar; skötsel, stallbäddar, sjukdomar, ridlära, seldon... ja, det stod till och med hur man drog upp hästar som gått ner sig i kärr, det behövde jag tack och lov aldrig tillämpa;-)

Vilka minnen!

Boken kunde jag  utantill, vi  övade och övade.

På baksidan sitter fortfarande några smutsfläckar med spår av hackelse som liksom etsats fast och dem tar jag inte bort, det är såå rart.

Visst gick jag ridlektioner på stora ridhuset i Göteborg också, men Fanjunkar'n och Ryttmästar'n som ledde lektionerna skrek så till den grad att det blev otrevligt för en nybörjare. Det var allt lugnast att öva själv ute på landet.

*Splits = hopflätning av ändar av tågvirke, t.ex för att förlänga en lina eller för att göra en ögla.

... är lilla fröken Storråda idag. Sigrid går här och småkvider, inte nöjd med något. "Eh eh eh iiii, öh öh yyy", småmuttrar hon och tittar under lugg vid sina förflyttningar i huset. Kan väl tro hon känner sig lite däven även idag, möjligen mörbultad i munnen. Hur känner man sig efter ett besök hos tandhygienist...?

Vi tror helt enkelt hon retar sig på att hon tappade garden igår vid sederingen hos veterinären. "Neej, det var det värsta, övergrepp på person, ni bara luras, ska aldrig mer lita på ER. Idag går jag inte med på något, bara så ni vet." Uppsynen är buttert misstänksam.

Med detta är Lilla Gumman såå lik sin mamma Hanna som inte heller gillade att tappa garden. Hon kunde minsann också gå och muttra på det här viset när hon var missnöjd. Hellegod.

Men... det bästa med västgötar är att de inte är långsinta. När känslan i munnen försvinner så är saken ur världen. Mot nya djärva mål.