- "Skriv inte så mycket om ryggskottet, det kan väl inte roa någon", sa Husbonden.

Njae, det kan väl hända. Men vad "får" man skriva då…? Varför bloggar man över huvud taget, tänker jag.

Alla bloggare frågar sig nog från och till varför man håller på. För mig är orsaken rätt och slätt en svårartad skrivklåda. Först och främst. Fast det varierar ju… ibland är det trögare. Har en sån period just nu, det märks inte här, eller…?

Med illusionen av en dagbok, en logg, webblog (blogg) i ordets rätta bemärkelse gick jag igång den 14 mars 2007. Ambitionen var minst ett litet inlägg om dagen men om jag missade, inte hann eller orkade varje dag så gjorde det inget. Besök eller kommentarer kändes just då oviktiga. Statistiken togs bort, avskyr stressmoment och tävlingar.

Har ett medfött behov att uttrycka mig, dela med mig av upplevelser och åsikter, goda som sämre. När lusten är stor pladdrar jag på. Ibland blir det mindre.

Den fasta läsekretsen är Svägerskan, Kompisen, Väninnan, Svåger med fru, Barndomsvännen och några ytterligare vänner. Bloggen blir som ett öppet mail till allihop samtidigt. Enkelriktad kontakt. Dom är inte alltid blogg- eller internetvana, men följer troget och tar del.

Besöksstatistiken har till min stora häpnad ökat stadigt. Inte viktigt men… intressant att följa och ett kvitto på att inläggen blir lästa. Tror jag skulle skriva ändå, för MIN skull, man vet inte.

Fick snart kommentarer också… kändes konstigt… uppfordrande på nåt sätt, önskan om bekantskap, krav på återgäldande… stress… Stress behövde jag minst av allt. Men det är jättetrevligt också, en bonus, snälla ord, något man får "på köpet". De flesta är jättegulliga. Har på detta sätt hittat trevliga bloggar som är kul att hålla lite koll på. Men det hinner jag inte alltid. Är själv en dålig "bloggvän". Inte illa ment, inte nonchigt eller så, bara stressigt att hinna med. Har fullt upp med att leva mitt liv och skriva egna inlägg. Sen är jag trött eller behöver göra annat.

Har förstått att många sitter vid datorn jämt, skriver, läser, söker, hittar, kommenterar osv. Dom kanske är kvickare i huvudet än jag:-)

Ibland ser man bloggar som efterlyser fler kontakter med läsarna och lyckas. Gillar inte "bloggtoppen" som företeelse, varför ska man tävla…? I antalet besök, kommentarer, inlägg och jag vet inte vad…? Mår bara illa av sånt.

Är vi indelade i läsare och skrivare? De flesta besökarna i bloggarna är "läsare", medan blogginnehavarna är födda "skrivare". Olika typer av människor. En bra ordning. Hur skulle det t.ex se ut om en blogg med 1000 besök om dagen skulle få kommentarer från allihop…? Som skulle besvaras…?

Finns mycket att fundera kring…

Hemtjänsten är bara såå fantastisk.

Dessa underbara människor som springer som skottspolar hela dagarna hos sjuka och gamla. I och ur hem, "gomorron har du redan kommit upp, hur har natten varit", alltid med ett leende och några uppmuntrande ord – trots begränsad tid. Dom byter stomipåsar, väcker och lagar frukost, tar fram kläder, klär på och småpratar. Går till än den ena än den andra, lyssnar på gamla som hör dåligt, pratar dåligt och ibland rör ihop saker, tar prover, ger medicin, hämtar soppåsar, lämnar matlådor, tvättar efter diarréanfall, ledsagar till läkare och sköterska och lägger om bensår.

Bilarna kör runt i kommunens alla hörn för att hjälpa till än här, än där, på landsbygden, i tätorten. Man smörjer, duschar, bäddar rent, diskar, städar, skjutsar till affären för inköp, lagar kvällsmat, ger medicin, lägger för natten, "go'natt och sov gott", rycker ut på trygghetslarm och hjälper folk som trillat, fastnat på toaletten eller bara är oroliga. Ett under av planering! Hur får dom ihop sina scheman…?

Detta blir till ett enda lov till Hemtjänsten. Hade vårdplaneringsmöte hos Pappa idag med hemtjänstchefen, sjuksköterskan och Pappas kontaktperson och fick mer insyn i verksamheten på grund av pappas ökade vårdbehov. Blir alldeles tårögd över hur smidigt och skickligt dessa "änglar" bemöter folk, med respekt för integriteten samtidigt som de stöttar och uppmuntrar och tålmodigt lyssnar på utsvävningar utanför protokollet. Vilken människokännedom! Hemtjänsten är inget mindre än Hela Sveriges Hjälpgumma för gamla och sjuka. Värda hur mycket som helst.

Är tacksam för att Pappa flyttat till servicelägenheten när detta hände, tacksam för att det inte blev värre men konstigt nog även tacksam för att det hände – just nu och på detta vis. Detta visade tydligt hur dålig Pappa faktiskt är och hur mycket hjälp han egentligen behöver. Och nu får han det, självklart och utan tjat.

Att idka fotvård med ryggskott är ingen drömsyssla, det intygas härmed. Att bära fram baljan med vatten... ooohh, det känns... och en pall... samt lilla bordet med starka lampan på... åååhh, aaahh... Med små försiktiga rörelser gick det vägen.

Därtill blev nya pedikyrsetet prövat, vilket jag inte hyste några större förhoppningar om. (Fniss, tänker bara på sketchen med kulsetet...) Setet såg klent ut och det var liksom ingen kraft i maskinen, men det gick. Slipskivorna för valkar kan väl nästan slängas direkt, men slipstiften för naglar var okej. 

Fast det var darrigt att sitta i den ställningen, det var det. För att vara första gången blev jag riktigt nöjd. Framför allt med att det äntligen blev gjort.

Dock ville bilen inte starta när jag skulle möta pappa som kom hem från sjukhuset idag.  Ett litet ynka stön kom det bara. Batteriet hade gett upp. Bara så där... utan förvarning. Tur att Husbondens bil var hemma.

Så det var bara att skaffa ett batteri när man ändå var igång. Ingen idé att försöka lyfta det med den ryggen. Vad väger såna, tro? Herregud, det är kompakta saker det. Nu sitter det redan på plats, det tog inte många minuter för Husbonden att fixa det. Provstartat är det också. Gott.

Hemtjänsten mötte upp och pappa kom in med rullator och allt, parkerade sig nöjt i favoritfåtöljen framför tv:n för snabbgenomgång av post och räkningar, serverades te och smörgås, fortfarande med sjukhuskläderna på. Elva dagar hemifrån totalt, jösses vad tiden går. Men han har tränat upp den sträckning han råkade ut för, blodvärde och socker är i balans och i morgon blir det vårdplanering för fortsatt rehabilitering.

Undrar såå när jag ska våga promenera igen. Ryggen ännu opålitlig och vägarna är isiga. Ingen bra kombination om jag säger så. Det lättar väl någon gång. Utöver det go'a radioprogrammet med Slas (föregående inlägg) ägnades kvällen åt telefonsamtal och mail.

Nu har jag suttit för mycket och ska gå och lägga mig en stund för att sen kunna natta på riktigt, he he ...:-) Det blir då för tokigt. Go'natt.