Måste bara ha med några rader i min blogg om Slas, konstnären, författaren, berättaren och tecknaren Stig Claesson, som dog igår den 4 januari 79 år gammal. Trots att han var kolossalt verksam med 80 skrivna böcker blev jag tyvärr inte närmare bekant med hans verk förrän på 1980-talet. Då genom den oförglömliga boken Vem älskar Yngve Frej vilken även svt filmatiserade med Allan Edwall i huvudrollen. Saknar honom redan, men Slas har med sin stora produktion och egenartade begåvning och stil  satt så djupa spår att han förblir odödlig. Hoppas han får det gott däruppe i sin himmel.

Fakta om Slas och hans produktion finns att läsa HÄR på Wikipedia.

Äntligen blev det av... den efterlängtade rotsaksgratängen jag ville göra redan före jul. Ingredienserna fanns hemma men just nu stod egentligen köttfärssås och pannbiffar på att-göra-listan. Räknade med att gratängen skulle fresta mindre på ryggskottet med långvarigt stående, men nu vet jag inte... detta var hårt det också (sa ryggen). Mycket skalande, skärande och skivande var det. Gratängen åkte in i ugnen och jag på värmedynan.

Den köttälskande Husbonden närmade sig anrättningen med tveksamhet... "vad är det i..?" !!!! Erfarenheten har lärt mig att inte ta tvivlet på för stort allvar, ty avsmakningen följde ett numera känt mönster "Det var väldigt gott!" (Visste jag väl.)

Nu var det första gången jag körde denna variant så jag noterade noggrant:

200 g strimlad kålrot,

160 g strimlad rotselleri,

200 g slantade morötter,

325 g skivad potatis (två stora),

en fräst gul lök. 

Gratängsås: 

2,5 dl Milda matlagningsgrädde (7% fett),

2,5 dl buljong, salt, vitpeppar, timjan och oregano.

45 minuter i 225 grader ugn.

Riven gratängost är säkert utomordentligt till, men ryggen strejkade vid det momentet.

Morgondagens lunch på Husbondens jobb är räddad.

När jag ändå sitter pall med ryggskott tänker jag på farmartidens många tokigheter. Jag var för 35 år sen en stadsunge som trots stor djurvana ännu hade mycket att lära. Bland annat om hönors värpnöd, ett livshotande tillstånd när ett färdigt ägg inte kan komma ut (gäller för övrigt alla fåglar).

I böckernas värld kunde sådant inträffa när unghönsen skulle börja värpa och jag förkovrade mig rappt på området när en höna blev dålig. Värme och smörjning av kloaken med olja krävdes, läste jag. Sagt och gjort. Hönan som då var rätt hängig och därför medgörlig hämtades resolut för behandling - från hönshusets invanda miljö till en kartong placerad i vardagsrummet. Hade inga andra rum att välja på.

Med matolja utfördes akten, lät henne sedan vila i bostadsvärmen medan jag drog vidare till andra sysslor. Kuren måste ha gjort underverk, eller hade hon frisknat till ändå, för när jag nästa gång kom in i rummet var hon klart uppiggad och flög skrämd och vilsen upp ur kartongen, landade kacklande och skrikande efter vinglig luftfärd rätt ner i marsvinslådan, varpå ett av marsvinen förskräckt studsade rakt upp och ut på golvet (neeej!).

Innan jag kunde ta hand om honom var det vilt flaxande och kacklande fjäderfäet redan uppe i fönstret där en blomkruka med uttorkat innehåll gick samma väg som marsvinet. Inte blev hönan lugnare av att  en glad valp av vallhundsras ljudligt "hjälpte till". 

Hönan infångades efter ytterligare förödelse och förpassades snabbt till sin kartong med något tungt ovanpå medan jag hela tiden tänkte på marsvinet. Hade han brutit ryggen…? Var han död..?

Darrande av upphetsning och oro låg jag strax på golvet och spejade. Från diverse tillhörigheter under sängen kunde han sedermera, tämligen upprörd, halas fram för undersökning. Han hade klarat sig! Minns att jag skakade av skräck. Han återbördades strax till sin lika chockade fru i lådan.

Så snart benen bar fick jag ut kartongen med den friska och upplivade hönan till hönshusets lugna vrå, medan jag städade undan jord, krukskärvor, hönsskit, halm och sånt. Valpen och jag fick tidernas upplevelse. Det ÄR livat på landet…