Igår såg jag fram mot att idag äntligen ha fotvård såväl på mig själv som på marsvinen. Glöm det, här kan inte böjas på nån rygg över huvud taget. Vet inte för vilken gång i ordningen denna vinter som ryggskottet slår till. Nu börjar det bli ledsamt. Det kanske är för att det är skottår i år... he, he;) Eller snarare vädret... just nu i alla fall. Det är svinkallt och isvindarna tjuter runt hörnet.

Det lär inte vara mer än -3 eller så, vi vet inte för vår utomhusgivare har hamnat intill fläktutblåset från badrummet... inget smart, (ska flyttas när vindarna avtar). Med isvindar blir det betydligt kallare. En eländig dag from the very beginning.

Pappa är kvar på sjukhuset (utan komplikationer, men dock), Väninnan hade vaknat med migrän och berättade per telefon en hiskelig mardröm om gröt (!) och mina promenader har av skilda skäl varit inställda en vecka vilket vågen straffar mig för... Den som vill sluta läsa här... gör det nu, för det blir inte roligare.

I vanliga fall brukar det vara en knyckig rörelse som startar ryggskotten, så icke denna dag. I morse flög det på mig när jag helt stilla intog morgonkaffet sittandes på en köksstol... Så kan det alltså gå till. Baahh!

Förmiddagen gick utan att vanliga värktabletter hjälpte. Byggde på med allt starkare dito under dagen. Kände för att sitta inne hos fåglarna en stund och gjorde så. Prickade av misstag in deras vilostund och praktiskt taget ALLA sov... jag också efter de starka tabletterna, sittandes på pall med armarna på en frötunna. Vilken happening i detta illustra sällskap...!

På Spåret har just avnjutits, riktigt kul. Ryggen en aning bättre i skrivande stund, men sorgligt stel och ond ändå. Nu väntar vi på Ett fall för Frost på tv, en stor favorit och passande i rådande väderlek.

Måtte morgonen bli lite bättre, lyder min enkla aftonbön.