Slutet på historien om min frånvarande dator är inte klart än, men... datasjukhuset lyckades inte bättre än datadoktorn. Dom gick också bet på uppgiften. Inte ett liv i apparaten. Alltså ska det bli en "utbytesdator" vad nu detta är. Bättre begagnade delar eller nytt...? Vem vet. Modellen ifråga blev väl "uråldig" redan ett år efter köpet, så är det ju numera.

Har med skärpa framfört att man ska rädda innehållet på båda hårddiskarna (foton, filmer, ljudfiler, bokföring....). Nu väntar vi igen... på besked om leverans. Här dras inga lättnadens suckar förrän den står på plats och fungerar.

...dvs. för 30 år sen.

Det är en sån där händelse då man minns exakt vad man gjorde när nyheten kom. Jag satt, nåja... halvlåg, i taxi på väg till massage för envetet ryggskott och ischias. Taxichauffören Arne hade av något skäl gott om tid och bjöd på glass vid kiosken där vi fick se löpsedlarna. Vi begrundade saken under glassätandet.

Har egentligen aldrig gillat Elvis. Visst sjöng han fantastiskt med underbar röst många fina låtar som man växt upp med. Han var säkert en både jättefin och duktig person. Men han blev aldrig den där "urtjusiga sexsymbolen" för mig. Gillade nämligen INTE hans små ögon och tjocka läppar, ja han äcklade mig. Förlåt alla elvisfans. Som rebell protesterade jag förstås genom att hålla på Tommy (Steele), klottrade skor, stövlar och väskor fulla med alla namn UTOM Elvis.  

Såg förstås Elvis-filmer på bio och sjöng själv i 14-årsåldern in ett band med en av hans låtar, tillsammans med en killkompis, en mycket musikalisk dåtida elvisfan, Hans B, en jättefin och rolig kompis. Jag hade bandspelaren, han spelade piano och elgitarr. 

Åter till taxin på Elvis dödsdag...

Nu blir jag riktigt nostalgisk. På den tiden var Sverige ett fint samhälle. Taxiresorna till Grannstaden tre mil bort betalades av staten, massagen likaså, tills man blev bra! Det var gratis (eller näst intill) att gå till läkare. Man kunde utan tjafs ta taxi (busslinjer saknades på landet) till sjukhuset, kom in utan väntetid. Taxichaufförerna väntade ofta i sjukhusets cafeteria på hemresan. Måste varit billigare än att först åka hem för att senare återvända. Varje ort hade hand om sina resenärer. Samresor var inte ens påtänkt. Det var lugnt, det var fridfullt, man kunde sitta still och vänta. Det fanns personal som räckte till, ingen stress.

Det lönade sig att ge konstruktiv kritik. När man ringde till statliga verk, myndigheter eller företag (det fanns telefonnummer) svarade en telefonist genast och kopplade vidare. Folk var anträffbara, folk tog ansvar. Man fick svar bums, och blev lyssnad på. Ofta tog de till sig av kritiken.

Och feministrörelsen Rödstrumporna, Grupp-8 och allt vad de hette hade satt stopp för skyltning av herrtidningar i kioskfönster och butiker. De låg undanstoppade och dolda om de ens såldes i flera, flera år framåt. Det var tider det! Det VAR bättre förr.