... tror jag.... Det måste väl vara en såg?

Väntar på Midsomermorden som startar om en liten stund. Signaturen ringer i huvudet, den fina lågmälda sjungande melodin som är så vacker men ändå lite olycksbådande...

Har funderat på vilket instrument som används där. Man vet ju aldrig nuförtiden, med elektroniken. Men det känns som om jag är rätt. Håller en slant på SÅG. Tills annat bevisats.  

Äntligen har Pälle lärt sig gå ut och in alldeles själv. Han var sist av alla tio ungarna i utvecklingen. Satt ensam ute i fyra nätter och brydde sig liksom inte att följa de andra in på kvällen. Matades av pappa Thomas så det var ingen fara, men verkligen dags att anpassa sig. Vi fångade in honom och puttade in honom genom ingångshålet efter fjärde utenatten. Och si... det hjälpte! Han var visserligen inte länge inne, men går nu ut och in som alla de andra barnen och kommer på så vis åt maten. Han hade väl glömt bort sig?

Nacka har ont i foten. Kanariepojken som sjöng så vackert har tystnat. Han har ont. Skadade sin ena tå allvarligt för några dagar sedan. Hade väl fastnat nånstans. Fåglar gör så ibland. Det blöder mycket från tårna men de brukar läka efter ett tag. Än har vi inte gett upp. Vi lider med alla som mår dåligt. Bäst om de får vara i sin naturliga miljö utan att stressas.

Nacki, hans mamma, har också haft en dålig vecka (av vad vet vi inte) men hon repar sig nu, tycks det.

Orange (vår bästa kanariemamma) bröt sin ena bakklo i våras. Stapplade och led i en vecka men mår nu alldeles prima och har lärt sig ett nytt sätt att använda foten på.

Sussi, nymfmamma, skadade en klo för någon månad sen. Man blir skräckslagen vid åsynen av blodiga sittpinnar. Tån läkte på ett par dagar och hon är vid full vigör. En nagel kan hon leva utan.

Tack och lov var kanarien Lennart den enda som dog vid vårens hökattacker. (Peppar, peppar, verkar det som om vi stoppat vidare anfall från "hemskingen".)

Skador och sjukdomar klarar man sig inte ifrån. Det är tyvärr något som inträffar. Ju fler djur man har desto större är risken. När alla mår bra inbillar man sig lätt att det är en självklarhet, men så är det inte. På 150 fåglar har vi ändå varit förskonade.