Nu har nymfungarna kommit ut allihop (bilden visar hälften av dem). Tio barn sitter tysta, stilla och förundrade. Iakttar oss och omgivningen och behöver inte ens leta efter mat. Föräldrarna kommer med jämna intervall för att mata. Men snart blir det liv i luckan och ett skrikande när det blir dags att själva lära sig äta.

Nationaldagen flöt lugnt bortsett från att jag levererade en kylbag till pappa vars kyl just pajat (efter 22 år). Ny kyl och frys väntas inom kort.

Byhålan hade visserligen parad mm. men vi trivs bäst hemma. Vi beslutade istället flytta nymferna Isabell och Lillis till kanarievoljären för att dom ska få en chans att häcka utan störningar av Mellis. Med lite rutin går flyttningar relativt smärtfritt, men skrika kan dom ändå.

Nästan alla fåglar i deras nya miljö har bott med nymfer tidigare men nu trodde dom väl att själva höken kommit in. Många sover därför ute i natt, men en del tog sig i kragen och gick in ändå. Efter någon dag har alla vant sig. Isabell inspekterar redan holken.

Nyheten om Povel Ramels bortgång nådde oss på självaste Nationaldagen. Kännetecknande för den störste någonsin i svensk underhållning, en genial och mångsidig mästare.

För oss som växte upp på 40- och 50-talen är han en del av vår världsbild. Det lär finnas runt 900 förlagda sånger. Tänk att lämna jordelivet och samtidigt ha gett så mycket åt eftervärlden!

Min och Husbondens favoriter ur Ramels produktion är bland andra The Gräsänkling Blues, Naturbarn, Karl Nilsson, Far jag kan inte få upp min kokosnöt, Suki Yaki samt Jag diggar dig, en rap långt innan rapparna kom på det.

Tur att så mycket blivit inspelat så att vi har en bit av honom kvar. Nu väntar vi på minnesprogrammen, både i radio och på tv. Tack Povel!