Fem sekunder. Fem sekunder av en gråsparvs liv. Hur mycket är det i jämförelse med vårt? Gråsparven snor efter dun och strån i hektisk våryra, i ett, i ett, i ett. Ut och leta, välj och rata, hem igen, bygga, bädda. Mitt i bestyren såg jag honom sitta stilla en stund. Vänd mot solens värme. Blundade och njöt. Intensivt. Så sunt och riktigt, måste hinna med sig själv också. Känna sin puls. Varva ner.

Fem sekunder tog han sig. Han kunde väl unnat sig mer, tänkte jag. Visst förtjänade han åtminstone dubbla tiden. Men... om vi jämför vår livslängd mot hans... kanske fem sekunder är tillräckligt. Vi borde alla ta oss fem sekunder, då och då... eller minuter, eller kvart. Känna att vi lever. Njuta.

Morgonen är min tid, min alldeles egen tid. Särskilt söndag morgon när trafikbruset inte stör.

Allra bäst är det precis när solen börjat värma och nattens svalka ännu dröjer kvar. Allt är friskt och klart, dagen är ny. Fågelsången är som allra bäst nu i april-maj, när man inte måste gå upp mitt i natten för att höra den. Ljudet fortplantar sig långt. Inte bara de närmaste fåglarna hörs utan även de lite längre bort. Det blir dubbelverkan - stereo.
Mitt i den kvittrande drillande ljudmattan från alla småfåglar hörs tranorna ropa från sin häckningsplats, spillkråkan trumpetar, hackspetten trummar. Årets starar har plockat upp läten från kajor och lite fasan i sin sång,  det varierar från år till år. Att få ta del av allt detta är något av det bästa jag vet - en bra start på dagen. Snart tar solens värme över och inget från nattens svalka är kvar. Då försvinner magin.