- en dunkudde till kanarierna! En gammal dunkudde ska tilläggas. Vi har således bomaterial i många år. Det liknade kuddkrig i kanarievoljären - av bara en näve dun. Alla…. jag säger ALLA var där. En kick för dem som misslyckats och måste börja om.
Tre honor har nu kommit långt med sina andrakullar, 4+3+3 nya barn är på G i redena. Emellanåt ligger en måsfink där och värmer dem. Så sött. Två honor har misslyckats och en har resultatlöst satsat på gamle Loa. Nu hoppas vi på nytändning för dessa flickor. Pavarotti inser också vad dunet ska användas till. Intressant att följa.

”Ordf. Persson” upphör aldrig att förvåna. Hörde på nyheterna att han beskyller Mona för att i förväg ha känt till Åsbrinks avgång, då när det begav sig. Och …vi snackar längesen. Måste han hela tiden sätta käppar i hjulet för andra.
Jag vet vad Mona borde svara nu:
- Jamen, Göran har ju sagt att jag inte kan tänka, så varför skulle jag ha reagerat på det isåfall.
Varsågod Mona!

...som högtidlighölls i bloggen 15 mars äras hon nu även i bild, tagen på redaktionen.
Ägnar kvällarna åt att sortera gamla bilder (tusentals), sätter i album och scannar = evighetsarbete.

Ryckte upp mig och beställde tid hos optikern. Redan i morgon. Så lätt det kan gå.
Såg tv-dokumentären om Ordförande Persson. Jösses vad grodor det hoppat där! Och apropå det har vårens första groda hörts kväka i dammen. Den lät finare.
Oj, hör att mitt norska favoritprogram Först & sist, börjat. Bråttom.

Glömt ringa optikern för elfte dagen i rad. Glasögonen har spruckit på ena glaset. Mina brillor lever verkligen farligt. Hänger och slänger i halslinningar och knapphål och jag vet inte allt. Fler gånger om dagen dansar de i golvet, håller för det mesta, men …krasch…plötsligt är golvet hårt. Ett par tappade jag på soptippen endast en vecka gamla. Flera äldre par från olika perioder ligger i lådorna för säkerhets skull. Ett par till dator och köksarbete, ett par till läsning, ett par i reserv osv. Så nu går jag omkring med sprucket glas… och husbonden ligger på om optikern. Jag ska, jag ska…

gick härom kvällen på någon kanal - igen. Och vi såg den - igen! För tionde gången eller nåt sånt. Med vissa filmer är det bara så. Man tröttnar inte. Man tittar igen. Och njuter. Och kan den utantill – men det gör inget.
Likadant med Nyckeln till frihet. Vi är väl uppe i åtta ggr nu. Bra story, bra skådisar och bra filmat. Och de går och går och går.. i den ena kanalen efter den andra.
Inskränkt? Njae, det är ju vår-vinter och vad gör man inte för att slippa många andra dåliga program, t.ex Bingo Royal. Man zappar bort och flyr in i dimman.

...att mata och mata lillan sin". Kanariernas bestyr med barnen får mig att tänka på annat ty efter nattlig vurpa lurar vårens första ryggskott.

Under en utflykt för vätskepåfyllning hände det som inte får hända en "tjej" i min ålder - med min rygg. Snubblade i kolmörkret på översta trappsteget, famlade efter ledstången och vände mig samtidigt om. Föll med duns på ändalykten baklänges in i byråns vassaste hörn vilket träffade bakhuvud, nacke och skuldra samt ena armbågen in i strykbrädan med ljudlig skräll. Husbonden vaknade inte! Endast lilla Sigrid tassade till undsättning.
Bortsett från minst sju ömma punkter och kramp är det dock ett begynnande ryggskott som oroar mig mest.

Annars är det numera talgoxens titita-ande som är väckarklocka allt tidigare om mornarna. En kakafoni av starka fågelröster möter oss på farstutrappen i det svala vårregnet. Jaja, det blåser lite, men vaddå..? Vad betyder väl det när en trana på låg höjd flyger rakt över huset, ropande ”rrrooh, rrrooh”.

Kvar finns nu bara ett foto. Hon inköptes som rehab-present till Väninnan efter en höftoperation hos vilken hon genast mottogs med puss på näbben. Visst är hon go!
Väninnan och jag samlar mjukisdjur – för att ha när vi slutligen hamnar på demenshem, he he.
Väninnan kanske inte är någon Pytte men kan nog klara några ord med buktaleri… För att säga "Anki" behöver man knappt röra läpparna.

hade jag i morse när jag bjöd på salladsblad. Underbart att känna de små fötterna på händer och huvud. Ivriga små vänner som blir lyckliga över godbitar.

Valde Settman i går som vanligt, reklam-tv är ingen favorit i detta hus. Peter Settman är sååå perfekt i Så ska det låta. Killen har perfekt tajming och komisk talang. Hans små, subtila miner och gester är så… lagom.

Blott Sverige svenska gurkor har. Nu är dom åter tillgängliga i butik, härligt saftiga, krispiga, smakrika… åååhh så gott. Marsvin, fåglar och jag smaskar och njuter i kapp. Vi har lidit tillräckligt av di utländske, vete sjutton varifrån – vill inte heller veta. Usch. Måtte det bli kilometerskatt på transporter så att vi snart slipper mat som fraktats runt halva jordklotet.

Det hände sig vid denna tiden, tre veckor före påsk, att några bönder tog sig till byhålan med bil. En kör ut, den andre passerar och kan inte väja… kollisionen ett faktum. Pang.
Bönderna kliver ur bilarna, upptäcker att de är grannar, börjar genast klappa om varann, mumlar: ”försäkringsbolag… lämna in den… vittnen… inte så farligt…”.
- Det ordnar sig! avslutas förhandlingen till vilken jag blivit åsyna vittne. Förläget leende lämnar bönderna scenen i bästa grannsämja. Social kompetens. Det gjorde min dag.