...att mata och mata lillan sin". Kanariernas bestyr med barnen får mig att tänka på annat ty efter nattlig vurpa lurar vårens första ryggskott.

Under en utflykt för vätskepåfyllning hände det som inte får hända en "tjej" i min ålder - med min rygg. Snubblade i kolmörkret på översta trappsteget, famlade efter ledstången och vände mig samtidigt om. Föll med duns på ändalykten baklänges in i byråns vassaste hörn vilket träffade bakhuvud, nacke och skuldra samt ena armbågen in i strykbrädan med ljudlig skräll. Husbonden vaknade inte! Endast lilla Sigrid tassade till undsättning.
Bortsett från minst sju ömma punkter och kramp är det dock ett begynnande ryggskott som oroar mig mest.

Annars är det numera talgoxens titita-ande som är väckarklocka allt tidigare om mornarna. En kakafoni av starka fågelröster möter oss på farstutrappen i det svala vårregnet. Jaja, det blåser lite, men vaddå..? Vad betyder väl det när en trana på låg höjd flyger rakt över huset, ropande ”rrrooh, rrrooh”.